Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34 ett par lediga skolflickor syns kn
appt någon. På vägen till Malung dräller det däremot med folk. I var och varannan buske sitter en man med ett laddat gevär. Malung är inte en belägrad stad – den årliga älgjakten har precis börjat. Det kan vara hart när obegripligt för en ofrälst att se poängen med jakt. Någonstans långt inom oss kanske vi har kvar några kvardröjande primitiva jaktinstinkter, men ändå – testosteronstinna grönklädda gubbar som tar semester för att strutta runt i skogen med laddade vapen och döda harmlösa djur? Har någon glömt Bambi? M Ändå är jakt något som 300 000 personer, varav 15 000 är kvinnor, tar på blodigt allvar. Och man behöver inte komma längre än till Malung för att hålla inne med raljanta kommentarer om machomyter och gliringar om Freud. Man inser också snabbt att det inte är läge att diskutera varg, ens med de icke-jagande Malungsborna. Speciellt inte om man ämnar ut i skogen i sällskap med skjutglada masar med skarpladdade gevär… Visserligen har jag garderat mig med gul reflexväst och röd kepa, men ändå. I vissa vinklar kan man nog misstas för en älgko. Dessutom är det hyckleri att fördöma jakt samtidigt som man inte har något emot att sätta tänderna i en hamburgare eller mör köttbit. I Malung tas seriöst på älgjakten. Skolorna har stängt. För några år sedan försökte man ha höstlov samtidigt med resten av landet, men bara hälften av eleverna dök upp under första älgjaktsveckan. Och flera lärare var borta. Nu har skolledningen resignerat. Arbetsgivarna också. Visserligen har företagsledningarna lagen på sin sida om de skulle vilja neka en anställd ledigt i oktober, men de tar ändå verksamhetsnedgång och produktionsbortfall framför att skramla med vapnen och riskera strid med en jaktlysten anställd. – Arbetsgivarna här är vana att älgjakten går först, säger Leif Skottheim, som jobbar som produktutvecklare på Malungs största företag Reebok Jofa sedan 1969 – företaget som tillverkar hjälmar och skydd till NHL-spelarna. – Fast det har hänt att folk sagt upp sig när de inte fått ledigt för att jaga. – Det finns nog ingen älg – det är nog ett påhitt av myndigheterna, muttrar den otålige fotografen vid min sida lågmält, för Leif Skottheim har äskat största möjliga tystnad. Mitt i natten har vi släpat oss ur våra varma sängar för att följa Skottheim och Hole jaktlag 34 KOLLEGA 7-10 alung centrum ligger öde. De flesta affärer är visserligen öppna, men förutom några rullatorrullande gamlingar och ut i den frusna skogen på älgjaktspremiären för södra Sverige. Vi har sett solen så småningom glida upp över Buskknollen och Brändberget och slicka frosten ur det gnistrande vita tuvgräset på myran. Vi har sett korp och orre, men inte så mycket som skymten av den älg vi är här för att se Skottheim fälla. Det är ändå svårt att dela fotografens misstro. Tjusningen med jakt börjar bli lite mer förståelig. Solen värmer behagligt. Det doftar jul från brasans tjärved och granriset, som Leif Skottheims sambo omtänksamt samlat ihop åt oss att sitta på. De enda ljud som hörs är eldens gemytliga mullrande och kommunikationsradions entoniga sus. Att sitta här timme efter timme i nära total tystnad, slår alla gånger presskonferenser hos Svenskt näringsliv eller att jaga kommentarer från Unionens ledning. I Holes jaktlags instruktioner står följande förmaning: ”Kom ihåg – vi är ute för att jaga och inte kommunicera.” Vilken lisa i en kommunikationshysterisk värld. Måtte det nu inte stolpa fram någon förryckt älg och störa magin! Leif Skottheim hoppas annorlunda. Kanske inte så mycket för egen del – han har redan skjutit älg i år – som för vår. Han har så gott som lovat oss älg och sovit dåligt av nervositet att göra oss besvikna. När han hör drevhundarnas skall stiger pulsen. Skallet betyder att hundarna fått korn på älg. Nu så. När som helst nu… Det sprakar till i kommunikationsradion: Hans-Ove kom, Hans-Ove kom. Sedan ekar ett skott över nejden - och ett till. Vi lyssnar spänt på komradion, men malungsmålet är faktiskt helt obegripligt för oss utbölingar och Leif Skottheim får översätta. Någon i jaktlaget har bommat en ko och en av hundarna i drevet for iväg efter älgen i stället för att hålla sig på den planerade rutten och driva bytet rakt mot vårt pass. – Det är inte över än, älgen kan komma när som helst, från vilket håll som helst, viskar Leif Skottheim och siktar då och då med bössan mot skogsbrynet. Jag byter diskret ut min varma pälsmössa mot den röda kepan och sjunker ner lite i granriset. Så att jägaren på passet 400 meter bort inte ska få för sig något. Skottheim är en man med jakt i blodet. Hans farfar var en av de första som började jaga älg, sedan älgen åter blev ett lovligt byte efter att ha ➼ »Arbetsgivarna här är vana att älgjakten går först.« Semester för Leif Skottheim – sol, eld, magisk natur och förhoppningar om att få en älg i siktet.
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68