Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53 BÖCKER Guillermo del Toro och Chuc
k Hogan Släktet Bra böcker Det bästa med Släktet är att vampyrerna i den för en gångs skull får vara blodtörstiga bestar istället för velputtar med samvetskval. Poäng också för den pikanta detaljen att alla bitna förvandlas, eller smittas (även om det är helt ologiskt). Sen blir det lite väl slafsigt när författarna vältrar sig i rysligheter och försöker överträffa varandra eller kanske Stephen King i den ena mer bestialiska scenen än den andra. Men där King träffar nerverna precis där de är som känsligast, lämnar duon del Toro & Hogan mig rätt oberörd. Jag vill ändå veta hur det går för mänskligheten i allmänhet och smittskyddsläkaren Eph i synnerhet, men det får jag inte. Trilogier borde förbjudas. JOHANNA ROVIRA Tänk om bostadsrätterna plötsligt rasar i pris… J Douglas Preston och Mario Spezi Monstret i Florens Reverb En seriemördare dödar unga kärlekspar i Toscana. Den amerikanske författaren Douglas Preston flyttar till Florens, hör talas om "Monstret" och blir själv indragen i fallet. Tillsammans med kriminalreportern Mario Spezi ger han sig ut på mördarjakt. Av detta har blivit en spännande reportagebok om den dyraste och längsta brottsutredningen någonsin i Italien. Och det är inte den mest välskötta utredningen, för att uttrycka det milt. Tankarna går ofelbart till våra svenska klanterier på området: Palmeutredningen men också Thomas Quick-fallet. Möjligen är det italienska rättsväsendet till och med snäppet värre än det svenska. Som läsare undrar man natur- ligtvis hur det står till i huvudet på de åklagare och poliser som driver mordutredningen så åt skogen. NIKLAS HALLSTEDT ag var med morsan på sjukhuset häromdagen. Hon har blivit äldre så att säja, över 80 och nu har det blivit dags att följa med. Igen. Sist var väl nån gång i början på sjuttiotalet. Dom fick ränna rätt mycket med mej till doktorn, jag hade mycket ont i magen. Skolan var väl egentligen en rätt bra sak att gå i, man hade slutat spöa barn redan då, men jag tyckte lik förbannat det var obehagligt, så jag hade ont i magen. Dom hittade ju aldrig nåt fel på mej. Och nu kom jag ut från läkarmottagningen med morsan, dom sa samma sak till henne, det var väl inget direkt fel på henne, hon var en ganska vital gammal dam, sa dom uppmuntrande. – Lev när du är ung, säjer morsan till mej. Hon glömmer att jag just fyllt 50. – Det är det viktigaste, se till att leva, jag önskar jag tänkt mera på det. Jobba inte så mycket. Vi går ut genom sjukhusentren, här satt vi för 10 år sen, när farsan låg och dog på samma sjukhus som vi nu var på. Jag hade släpat dit mitt band, vi höll en konsert här, i entren. Farsan hade skrivit en låt och han skulle få höra den spelas innan han dog. Huvva, nu börjar den här krönikan bli sentimental, det var inte meningen, jag ville bara berätta om morsan och mej, den här blåsiga höstdagen 2010. Men hon nämnde farsan där vi gick över den renskurade golvytan, och hon tyckte nog det var kusligt att det nu var hon som var föremål för vård av detta sjukhus. Och så grät hon lite när hon tänkte på farsan. »Lev när du är ung, säjer morsan till mej. Hon glömmer att jag just fyllt 50.« Jag hade bråttom in till stan, skulle på en intervju, morsan skulle ta färdtjänst hem till Farsta. Vi bad receptionisten ringa färdtjänst. Jag har ett sånt där Taxi Sthlmkort i fickan, ni vet ett sånt där ”åk bulle utan deg”. Det har jag fått av min revisor, det står på min enskilda firma och mycket riktigt känns det på ett väldigt modernt vis som om det är gratis när jag åker med hjälp av det. Jag har också fått ett nummer som är nån slags gräddfil så att taxin kommer fortare. Färdtjänst fungerar inte riktigt så. Efter en lång stund i telefon säjer receptionisten: – Det kommer en bil om en halv- timma. Jävlar tänker jag, då blir jag sen till intervjun. Kan ju inte lämna morsan där, i blåsten till sjukhusentren som leder in till platsen där farsan dog. Så vi sitter på en bänk, solen står lågt. Vinden sliter i trasiga moln och gamla löv. Jag tänker att jag skulle kunna använda mitt smarta kort och ringa,men jag skäms på nåt märkligt vis, det känns som om jag skryter för morsan så jag tiger och sitter kvar där. Vi har bytt social omsorg och solidaritet mot kreditkort och en ny mobil varje år. Nån tusenlapp mer i fickan på oss som jobbar och står i och har ett sånt sjå, dom som inte har det får väl sitta på en bänk. Vad har vi med dom att göra? Men tänk om bostadrätterna plötsligt rasar i pris, om räntan går opp, om bensinen tar slut? Ja, inte vet jag. Det är dödstraff på att leva och fortare än man anar är man gammal. Så jag bestämde mej för att sitta kvar där tills taxin kom, tillsammans med min lilla mamma. Sen tog jag tricken in till stan. Jag var försenad. 7-10 KOLLEGA 53 KRÖNIKAN STEFAN SUNDSTRÖM Artist, aktuell med boken Stefans lilla gröna och cd:n 5 dagar i augusti
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68