Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24 P å sin jobbdator har Ann Heberlei
n en mapp som heter godhet. I den sparar hon allt som tangerar ämnet: en tanke hon tänkt, en bok hon läst eller en film hon sett. Egentligen skulle hon skriva en bok om döden, men det blev så dystert att grotta ner sig i sjukdomar och plågor efter att ha ägnat hela våren åt att skriva en bok om ondska, så det fick vänta. – Jag sticker emellan med en liten bok om livets goda innan jag går över till den mörka sidan igen, säger Ann Heberlein. Det är inga små frågor hon ägnar sig åt. Men inga ämnen är heller för stora för att sättas på pränt. Det upptäckte Ann Heberlein redan som liten, då större delen av dagarna spenderades i Svedalas lilla bibliotek, med näsan i en bok. – Jag var ett sånt där barn som föredrog böcker framför andra barn. Jag minns en klasskamrat som bodde på samma gata och hon var social. Varje eftermiddag ville hon leka, men jag ville hellre stanna hemma och läsa. När hon ringde på dörren sprang jag och gömde mig under mammas och pappas säng. I skolan lästes det desto mindre. Som liten var Ann en exemplarisk elev, gick på lektioner, och gjorde läxor. Men sedan hände någonting. Högstadiet präglades av skolk och på gymnasiet var det samma visa. Hon hade dock lätt att lära, vilket avspeglades i de ämnen hon intresserade sig för. – Man kan nog säga att jag utvecklade ett slags lathet då jag hade alltför lätt att lära mig saker. Jag behövde aldrig anstränga mig, vilket resulterade i att jag hade toppbetyg i vissa ämnen, men inget betyg alls i de ämnen som var ointressanta. Även större delen av Ann Heberleins yrkesliv har styrts utifrån intresse. Från början var det tänkt att hon skulle bli präst. Hon gick hela den teoretiska utbildningen och gjorde en tre månader lång praktik. Men när hon kom in på doktorandutbildningen lades prästvigningen åt sidan. – Jag var med vid begravningar och bröllop. Jag tyckte om att förkunna och arbeta med ord, men prästyrket är så mycket mer. En stor del av yrket är själavården och att möta människor i nöd. Och jag är inte jättebra på människor. Ändå är tron en stor del av Ann Heberleins liv. Dels på grund av att hennes man är präst, och dels på grund av hennes egen fasta övertygelse. De etiska och religiösa frågorna ligger inte alltför långt ifrån varandra. – Min trosövertygelse är alltid en utgångspunkt i mitt resonemang. Att vi är skapade av en gud och att det i sin tur säger något om alla människors relation till varandra. Men jag skulle inte säga att jag som debattör eller skribent skriver särskilt mycket om gud. Jag är ingen missionär. Desto mer skriver Ann Heberlein om de etiska frågorna. Hon är sedan några år tillbaka en flitig skribent i Sydsvenskan och Dagens Nyheter, har även varit kolumnist för Kyrkans Tidning och en regelbunden gäst i radioprogrammen Tankar för dagen och Filosofiska rummet i P1. Men allra störst genomslag har hon fått för 24 KOLLEGA 8-10 sina böcker. När självbiografin Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva publicerades drog många efter andan. Boken tar sin början en varm juninatt 2008. Några timmar tidigare hade hon tagit sig till psykakuten på S:t Lars i Lund och berättat som det var. Att ångesten slog henne till marken gång efter gång och att hon skulle ta sitt liv, om de inte hindrade henne. Det var inte första gången tanken slagit henne. Diagnosen som bipolär, eller manodepressiv, fick hon redan som 20-åring. Efter att ha fått möjligheten att lägga in sig, beslöt hon sig i stället för att köra mot sitt sommarhus på Österlen. De starka strömmarna vid havet verkade som den bästa idén. Att spolas bort i vågorna och aldrig återfinnas. Men pliktkänslan mot barnen skavde och hon vände om, och styrde i stället bilen mot sin granne, som är psykiater. Han hjälpte henne genom natten. Tröstade, lyssnade och ställde frågor. När han gav sig av satte hon sig vid datorn och började skriva. Först för att orka med sig själv, och ta sig igenom natten. Sedan för att få ihop sin berättelse, för den växte för varje dag. Det fanns egentligen två anledningar att skriva boken. Den ena var att fästa uppmärksamhet på en sjukdom hon kallar dödlig – många av dem som diagnostiseras med en bipolär sjukdom dör innan de fyllt 40 år. Den andra att starta en diskussion om bristerna i psykiatrin. Nu i efterhand ångrar hon boken. Trots att hon lyckats få igång en debatt på båda punkterna. – Jag ångrar att jag skrev den eftersom den tog så stor plats. Det kanske låter naivt men jag anade inte vilken effekt den skulle få. För närstående och mig själv är min sjukdom bara en del av den jag är, men varje gång människor läser boken är de tillbaka Ann Heberlein Född: 1970 Yrke: Etikforskare, doktor i teologi. Disputerade 2005 med en avhandling om förlåtelse. Skriver krönikor för Sydsvenskan och Dagens Nyheter. Har gett ut böckerna En liten bok om ondska, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Det var inte mitt fel och Den sexuella människan. Familj: Man och tre barn. Bor: I villa mellan Malmö och Lund. Fritid: Har en stor trädgård vid huset i Österlen som hon tycker om att gå omkring i, men helst inte jobba med. Läser gärna: Haruki Murakami och Fjodor Dostojevskij. till den där dagen då jag spenderade timmar i väntrummet på psykakuten på S:t Lars och planerade mitt eget självmord. Effekten av boken kom dessutom att få oanade proportioner då Ann Heberlein, dagarna innan publiceringen, försvann. Familjen kontaktade polisen och snart kryllade det av journalister i trädgården i Burlöv. Bland brandgula höstlöv och välklippta gräsmattor ställdes kamerastativ efter kamerastativ upp. Hade hon tagit livet av sig? En efterlysning gick ut – först i Sverige, sedan i hela Europa. I 36 timmar var hon borta, innan hon en lördagskväll ringde från ett hotellrum i Köpenhamn. I efterhand har hon beskrivit händelsen som en mental motorväg, utan avtagsvägar. Livet rusade fram i 120, utan att det gick att dra i handbromsen. ➼
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68