Vad har ni saknat? Barn! 1
Vad har ni saknat? Barn! Corona har ju … Man har
ju tappat styrfart, så att man måste komma igång och det är så många saker som måste prioriteras för att allting ska vara fungerade. (Botkyrka) Biblioteken mötte de utmaningar pandemin innebar på olika sätt, vilket diskuteras mer i detalj senare i avsnittet. För bibliotekspersonalen innebar dock pandemin både omställning och påfrestning när planer behövde justeras och ändras. Ljusdal beskrev det enligt följande: ”Det kändes som om vi var sjukt på gång, och sen blev det ju ganska deppigt.” Att det kändes deppigt handlade dels om en besvikelse att inte kunna genomföra planerade aktiviteter eller starta upp samarbeten, dels om att restriktionerna begränsade möjligheter till möten mellan personalen såväl som med användarna – något som även det påverkade arbetsglädjen: Man får ett litet underskott i sin arbetsglädje av just bristen på möten, för det handlar ju både om möten mellan oss i personalen och möten med dem vi är till för. (Ljusdal) Vi är alltid vana att säga ”Ja!” och lösa saker. Nu under pandemin var det så mycket ”Nej” man fick säga till allt. Det tycker jag var en jättestor omställning och en svårighet och utmaning verkligen, i allt vi gjorde. (Botkyrka) Trötthet och bristen på arbetsglädje i perioder berodde alltså även på behoven och kraven att hålla sig uppdaterad om vilka restriktioner som gällde, att ställa om biblioteksverksamheten och att tänka om och tänka nytt. Ljusdal beskrev det som en ”lågintensivt onormal” situation som innebar ”en ganska genomgripande lektion i att leva i ovisshet och ständig förändring” och att bristen på möten med bibliotekets användare innebar att ”någon slags trötthet i hela biblioteksarbetet [...] spred sig efter ett tag”. Å ena sidan innebar pandemin som lågintensiv kris att personalen kontinuerligt ställdes inför skiftande och oförutsägbara förändringar som de behövde anpassa sig och verksamheten till, både hos den egna verksamheten och hos samarbetsparter. Detta påverkade som ovan nämnt ork, arbetslust och engagemang. Ljusdal uttryckte att det ”finns en gräns för hur mycket man under de förutsättningarna kan lägga på att utveckla nytt”. Å andra sidan ger intervjuerna uttryck just för stor flexibilitet samt en vilja att anpassa sig och hitta nya lösningar när pandemirestriktioner begränsade de planer som skrivits fram i projektbeskrivningarna för Stärkta bibliotek. Trots det engagemang som fanns hos biblioteken och de olika lösningar som implementerades för att fortsatt nå barn och unga fanns en påtaglig oro för pandemins konsekvenser för bibliotekets yngre användare. Särskilt fanns en oro för att vissa årskullar hade drabbats, liksom de barn och unga som var beroende av föräldrar, skola och förskola för sitt möte med biblioteket. Biblioteken lyfte dels barn som inte hade fått biblioteksintroduktion när de börjat förskoleklass och lågstadiet, dels unga som varit i det som av vissa beskrivs som slukaråldern, dels ungdomar som inte kunnat använda bibliotekets lokaler för att plugga eller träffa vänner: Jag kan känna, utan att ha utvärderat, att nog oroar jag mig för att vi har tappat lite generationer. Både av de minsta barnen som inte har kommit in i bibliotekssvängen på samma vis som de annars gör. För annars har vi ett väldigt bra samarbete med skolan och en hög utlåningsstatistik på barnsidan. Sedan har man kanske tappat dem när de skulle ha blivit bokslukare, där på mellanstadiet, så har de i stället försvunnit ut i periferin lite grann. (Dorotea) Men nog tror jag att vi har haft svårt att locka nya, för jag tar ju ut statistik […] så jag ser ju att vi har tappat en del aktiva låntagare, det har vi gjort, helt klart. Och vi har ju tappat mycket besökare, jag tror inte att vi har fått tillbaka alla dem heller, det har vi inte. (Mora) 11/40