Vad har ni saknat? Barn! 1
Vad har ni saknat? Barn! Digitala lösningar Flera
av biblioteken berättar att de gjorde om en del programpunkter till digitala program och exempelvis livesände författarkvällar. När sådana omställningar handlade om programpunkter och aktiviteter riktade till vuxna verkar dessa i flera fall ha blivit lyckade och något som biblioteken tänker fortsätta med även efter pandemin för att nå fler kommuninvånare och göra bibliotekets aktiviteter mer lättillgängliga. Digitala aktiviteter riktade till barn och unga har till exempel varit förinspelade eller livesända boksamtal, sagostunder och workshops. Även andra slags möten som bokombudsträffar och BVC-träffar har anpassats till digital format i stället för fysiska möten. Älvdalen berättade dock att de digitala BVC-träffarna inte var lika välbesökta som de fysiska träffarna. Trots det upplevdes det som positivt att ha kunnat erbjuda digitala aktiviteter i stället för att tvingas säga nej och ställa in helt. Flera av biblioteken har kunnat nyttja digitala verktyg för att visa upp delar av sin verksamhet genom att till exempel producera digitala instruktionsfilmer om hur biblioteket fungerar och vilka arrangemang som erbjuds. Ludvika, som före pandemin tog emot flera klassbesök dagligen, använde inspelningar av boktips och bibliotekskunskap som ett alternativ till uteblivna besök. Lösningen beskrevs på följande sätt: ”Det blir ju inte samma som att möta en klass, men det var någonting som de kunde få i alla fall.” Ludvika lyfte ytterligare en fördel med digitala lösningar, nämligen att det gick att nå ut brett till många barn under kort tid. Vissa filmer förmedlades via fritidsgård eller skola, vilket innebar att biblioteket fick förlita sig på personalen där och att de visade filmen. Dock var det svårt, om inte omöjligt, för biblioteket att dels veta hur filmernas innehåll mottogs av barn och unga, dels följa upp med samtal: Man får ju inga reaktioner, man vet ju inte …”Jaha gick det här hem hos någon?” […] för det känns som att man jobbar i motvind och inte vet. (Ludvika) [Jag] kan känna lite oro över att när vi hade försökt att göra digitala träffar med äldre [barn], digitala bokcirklar och skrivarträffar så fick vi inte något gensvar. Så det kan jag känna, jag vet inte hur det hade gått. Det är en sak att säga att man arrangerar saker, sedan ska det ju vara någon som har någon glädje av det också. (Dorotea) Vissa aktiviteter som ingår i traditionell biblioteksintroduktion har varit svårare att ersätta med digitala lösningar, till exempel klassbesök med visning av biblioteksrummet, Mora berättade: ”Visa bibliotekets lokaler blir jättelöjligt och de var ju inte ens i skolan.” I många fall nåddes bibliotekspersonalen inte av någon återkoppling från barnen, men det hände någon gång att det kom frågor från ungdomar om det inspelade materialet. Botkyrka producerade instruktionsfilmer för att visa hur det går att använda bibliotekets digitala resurser. Arbetet med att synliggöra och tillgängliggöra de digitala resurserna för användarna innebar även att bibliotekets arbete med dessa tjänster utvecklades och kom att få inflytande över hur mediabudgeten omfördelades för att täcka upp ännu en digital filmtjänst och fler e-böcker. Biblioteken berättade om flera olika digitala lösningar som de hade testat och lyfte samtidigt de utmaningar de stött på. Den främsta utmaningen handlade om att interaktionen med barnen begränsas när fysiska träffar ersätts av digitala alternativ. Älvdalen och Ljusdal berättade att interaktionen med barnen blir en annan än vid sagostunder på plats i biblioteket: Jag kunde inte riktigt interagera med barnen på samma sätt som när jag möter dem fysiskt, nu var det mer läsa en saga och sedan tack och hej, men jag gjorde så gott jag kunde. (Älvdalen) 17/40