Vad har ni saknat? Barn! 1
Vad har ni saknat? Barn! arbete. Detta betonas oc
kså i forskning om ungas delaktighet (Sandin 2021) och i forskning om ungas förhållningssätt till bibliotek (Hedemark 2018). Ludvika, som tillsammans med barn och personal skulle skapa förskolebibliotek, kunde under pandemin delvis fortsätta samarbetet med förskolepedagogerna men barnen kunde inte delta eftersom möten nu skedde digitalt: Vi kunde ju helt enkelt inte vara på plats, planen var att förskolebiblioteket skulle skapas i ett samarbete och i samverkan med bibliotek och förskolan och personalen och barnen alltså, så att personal och barn skulle vara delaktiga i det […] men vi kunde inte vara ute och möta barn så den delen att bygga upp en relation den var ju helt borta. Vi fick ju ha digitala möten med personalen så då var det ju så vi ändå beslutade till slut att vi måste börja någonstans. Även arbetet med att skapa barnråd och involvera barn i arbetet med att utforma biblioteksrummet stannade av när pandemin begränsade möjligheterna till fysiska träffar. Doroteas ansökan grundade sig i en enkätundersökning bland kommunens unga. Syftet var att särskilt fokusera på ungas psykiska hälsa samt på alla ungas möjlighet att ta del av och själva utöva kultur och biblioteket betonade vikten av att bygga relationer och vara följsam till ungas intressen. Dorotea berättade också om lärdomar från tidigare försök att engagera unga men där biblioteket hade misslyckats med att förankra idéerna hos unga, vilket resulterade i att få eller inga unga dök upp på arrangemangen. En av förklaringarna var enligt biblioteket att de misslyckats med att möjliggöra för unga att lära känna personalen och känna sig trygg med denna, och en slutsats var att ”man måste göra sig välkänd bland de unga så att de känner sig bekväma att komma på ens aktiviteter”. Relationer handlar dock inte enbart om relationen mellan bibliotekarier och barn utan även om barnens relation till biblioteket som plats: Alltså, man tappar ju. Det blir som att deras egen relation till biblioteket tappar man ju på något sätt. Relationer är ju alltid färskvaror, men i synnerhet liksom tidsuppfattningen hos ett barn. Om det går ett år eller två även om du har varit van att gå till biblioteket när du är liten, sedan försvinner två år, så är det så klart att det påverkar. (Ljusdal) Citatet från Ljusdal belyser bibliotekens långsiktiga arbete med att göra biblioteket till en plats där barn och unga vill vara, som de är intresserade av och som de tycker om. Den relationen grundläggs när barnen är små och besöker biblioteket med föräldrar eller förskola och underhålls sedan dels genom bibliotekens arbete mot unga i skolan och på deras fritid, dels genom olika kulturaktiviteter och läsfrämjande verksamheter. Önskan att bygga relationer handlade på så vis både om att lägga grunden för långsiktighet i barns och ungas användning av bibliotek och om att fungera som en trygg och välkomnande plats både i vardagen och i kristider: Det är så viktigt för dem [barn och unga] att ha en trygg plats, att ha någon vuxen som dom kan gå till och vända sig till. Och jag upplever att ofta är det utanför föräldrar och skola som man kan hitta den där trygga vuxna, och bibliotekspersonalen är jätteviktig i det här. […] Dom kan ju bara komma för att få vara på biblioteket också. […] Som barnbibliotekarie eller skolbibliotekarie så har man ju den förmånen att man är en vuxen i deras liv som inte behöver, alltså jag behöver ju inte sätta betyg på dem […] man kan vara en bra vuxen i deras omgivning. (Dorotea) Citatet visar inte bara en syn på biblioteket som en öppen och välkomnande plats utan beskriver också bibliotekarierna som trygga och icke-dömande vuxna (jfr Johansson 2010). Dock framstod det i intervjuerna inte som friktionsfritt att biblioteket var en plats där unga kunde visats. Ljusdal 27/40