Vad har ni saknat? Barn! 1
Vad har ni saknat? Barn! Ett bra författarsamtal
kan man ha stort utbyte även när man följer digitalt, men i sagostunden så är det ju också väldigt mycket interaktionen med barnen och mellan barnen och liksom det som händer i rummet. Jag tror inte riktigt att vi ännu har kompetensen att göra det på ett sånt sätt, jag tror att det kanske kräver något mer av eller annat av oss som vi inte riktigt kan än. (Ljusdal) Älvdalen förklarade att det inte gick att få samma kontakt med barnen när de hade digitala träffar: ”Det är så tråkigt att prata till en skärm och inte se dem man pratar med.” Biblioteken gav alltså uttryck för att det var svårt att få till dialog med barn och unga i den digitala miljön, särskilt om barnen och ungdomarna inte kände varandra sedan tidigare. Mora belyste detta med ett exempel där de hade haft möten med barn från olika skolor: Till exempel att få ihop träffar med de här elevkulturombuden från olika skolor. Där blir det också problem. Det har helt enkelt inte gått att göra. Det är väldigt svårt att få till en dialog digitalt med dem, det passar ju inte dem, utan man blir väldigt, väldigt försiktig när man liksom tussas ihop med elever från andra skolor som man kanske aldrig har sett förut [och] inte känner, att då våga prata. Det funkar inte riktigt, utan man måste ju samla dem fysiskt och jobba upp en relation, så det där tror jag att vi har lidit lite grann av. (Mora) För vissa åldersgrupper ser personalen inte att det skulle vara möjligt att ersätta fysiska möten med digitala. Exempelvis nämnde Älvdalen de yngre barnen och förklarade att ”det skulle vara omöjligt att göra digitalt med barn i förskoleåldern”. Biblioteken har även upplevt att det är svårare att göra workshops digitalt i stället för på plats i biblioteket där det blir en annan form av visning och handledning: Det har varit negativt under pandemin med det digitala, att inte kunna vara med barnen och visa när vi haft workshops, vi har berättat men man vill ju sitta bredvid och visa hur man gör. I Älvdalen upplevde personalen också att de tappat de barn och unga som kanske hade kunnat tänka sig att bara pröva på workshops och arrangemang innan de bestämde sig för om de ville fortsätta. Under pandemin var det i stället unga som redan var intresserade av, och hade viss kunskap om, exempelvis Roblox där användarna kan programmera egna spel som deltog på bibliotekets workshops och arrangemang när dessa gjordes digitalt. Dessutom hade inte alla barn lika möjligheter att delta i bibliotekets aktiviteter när dessa skedde digitalt, eftersom de hade olika tillgång till datorer och wifi, hade olika förkunskaper som inte kunde kompenseras genom extra handledning på plats, hade föräldrar som var olika engagerade samt hade varierade hemmiljöer där vissa kunde vara så pass stökiga att det var svårt för barnen att få ro. Älvdalen lyfte därmed en problematik kring den digitala klyftan i närsamhället: Det bygger ju på engagerade föräldrar och då har vi ju inte den här jämlikheten eller likvärdigheten. De som inte har aktiva och engagerade föräldrar och kanske inte har bra utrustning och samtidigt inte sitta hos oss på biblioteket och få handledning, där slår det fel. Biblioteken berättade också att försök att anpassa till digitala aktiviteter ibland mötte motstånd hos barn och unga, där dessa gav uttryck för digital trötthet efter att skolan varit på distans och via digitala kanaler. Mora berättade att unga har sagt: ”Nej, inte mer digitalt, för skolan är så digital” och att de var väldigt trötta på det. Ett annat exempel där detta kommer till uttryck var vid den digitala aktiviteten Hackathon i Dorotea, där bibliotekspersonalen upplevde att ungdomarna inte var bekväma med det digitala: ”Det blir jobbigare för dem när de hela tiden syns i skärmen.” Vi ser i det empiriska materialet en stor villighet hos biblioteken att kompetensutveckla sig och testa digitala alternativ för att hitta alternativa sätt att nå barn och unga när de fysiska mötena 18/40