Vad har ni saknat? Barn! 1
Vad har ni saknat? Barn! En av de saker som Botky
rka lyfte fram, som gjorde att biblioteket relativt lätt kunde hantera den omställning som pandemin innebar, var den krisledningsorganisation som sattes upp i kommunen. I krisledningen ingick bland annat ett forum för att lyfta olika frågor samt en roll för skyddsombuden i kommunikationen uppifrån och ner mellan bibliotekspersonal och kommunens ledning. Denna kommunikationskanal, liksom forumet, ökade känslan av delaktighet för personalen eftersom ”frågorna landar någonstans [...], man blir delaktig i vad som händer.” Det minskade oron eftersom det var tydligt vad bibliotekspersonalen behövde förhålla sig till. Just att känna sig informerad, och framförallt möjligheten att i dialog identifiera problem och lösningar, framstod som särskilt viktigt för personalens arbetslust och anpassningsvillighet. Ljusdal förklarade det på följande sätt: ”Hur krångligt och obegripligt svårt någonting än är så är det lättare att förhålla sig till det om man känner att man får vara med och tänka ut hur vi skulle kunna göra.” Stöd från, och närhet till, de kommunala beslutsfattarna samt insyn och påverkansmöjligheter i beslutsprocesser innebar också möjlighet till lokala lösningar utifrån bibliotekens olika situationer: Ja men det tror jag både att vi har pratat med varandra och att vi upplevt starkt stöd uppifrån och mycket transparens, att jag har hela tiden känt att det min chef vet, som jag behöver veta, det berättade hen för mig [...] att det aldrig har känts att beslut har fattats över våra huvuden. (Ljusdal) Det verkar vara så stor skillnad mellan kommuner. En grannkommun där har ju politiken gått in jättejättestarkt utan att egentligen fråga efter några synpunkter från verksamheten utan bara ”Pang, det är stängt nu.” […] Och här har man varje gång hämtat in, det har varit rundor: ”Vad tycker ni? Hur känns det?” Ja då har jag varit väldigt på om att jag har tyckt hela tiden: ”Ja men det funkar, jag ser inte någon anledning att vi ska behöva stänga igen.” […] Det var en öppen dialog i personalen. Ingen ville ju stänga. (Mora) Citatet från Mora ger uttryck för olika lösningar och förhållningssätt i olika kommuner. Även i denna studie fanns det bibliotek som beskrev att det inom deras kommuner saknades en helhetssyn och fanns brister i informationsflödet. Det kunde få som konsekvens att bibliotekens resurser och kompetens inte tillvaratogs och att de upplevde sig och sina bidrag som förbisedda. På frågan om vilket stöd biblioteken och personalen hade behövt under pandemin svarade Älvdalen att de: … hade önskat att vi sågs som en samhällsviktig verksamhet och tillfördes resurser. Nu gör de samma misstag igen med Ukraina, att vi inte får någon information. Helhetssynen saknas. När bibliotekets roll under samhällskrisen inte var självklar eller tydlig i kommunen innebar det att bibliotekspersonalen behövde vara proaktiv samt synliggöra och marknadsföra den kompetens som fanns på biblioteket och den funktion biblioteket kunde fylla. I exemplet med Älvdalen innebar det bland annat att de försåg äldreboenden med surfplattor och stöttade andra enheter i att hjälpa dem med digitala möten, eftersom kompetens och teknik gällande detta fanns på biblioteket. Att det saknades en helhetssyn handlade dock inte enbart om att bibliotekets resurser inte användes utan även om att biblioteket noterade ett bristande barnperspektiv i de beslut som fattades. Det senare aktualiserades när det kom nationella riktlinjer som innebar att många bibliotek under en period helt stängde ner sin verksamhet. Även Älvdalen tvingades stänga: Vi stängde de dagarna och det var inte kul. Vi försökte lyfta det här med barnkonventionen och fråga ”Har ni gjort någon konsekvensbeskrivning?” Svaret blev ”Nej det hinner vi inte göra” […] Det här är ju inte sista gången något sådant här kommer att hända så vi hade hoppats på någon form av gemensam metod för att pröva barnkonventionen: ”Så här gör vi inom biblioteksvärlden.” […] Men det spelade ingen roll, kommunen går ut med: ”Vi jobbar ju jättemycket med barnkonventionen” men i praktiken har det ingen betydelse alls. 21/40