Vad har ni saknat? Barn! 1
Vad har ni saknat? Barn! Älvdalens citat belyser
hur biblioteket hade en tydlig uppfattning om nödvändigheten av att förankra kommunala beslut i barnkonsekvensanalyser för att barns och ungas behov skulle synliggöras och tillvaratas men att de alltså inte fick gehör för det i kommunen. Vi ses här en vilja och ambition från bibliotekets sida att förankra beslut utifrån barnets bästa (se artikel 3 i FN:s konvention för barnets rättigheter, Unicef 2018) såväl kortsiktigt som långsiktigt. Här uppstod dock en svårighet att driva frågan dels på grund av kommunorganisation, dels på grund av att det inte finns någon nationell strategi eller gemensam hållning från bibliotekshåll att luta sig emot, trots att FN:s konvention om barnets rättigheter är del av svensk lagstiftning sedan 2020. I grunden handlar dessa erfarenheter och reflektioner om information och kommunikation under pandemin om att biblioteken behöver få förutsättningar att driva biblioteksverksamhet och utforma denna utifrån lokala behov och användargrupper. Vi ser i det empiriska underlaget att biblioteken haft olika möjligheter att påverka och att det har gjorts lokala lösningar, och möjligheten till lokala lösningar lyfts fram som viktig av alla bibliotek. Botkyrka förklarade i relation till att överlämna böcker till låntagare via disken att det: ... gjordes ju på ett eller två bibliotek och det passar inte alla bibliotek för alla bibliotek är verksamma i olika områden som kräver sina egna lösningar. Och därför har det varit så viktigt att lösningen har legat på de som jobbar på de biblioteken för att få till det. Man har olika bibliotekslokaler och så. Samtidigt som lokala lösningar lyftes som viktiga innebar dessa och de olika förutsättningarna i kommunerna att alla bibliotek fick komma på egna lösningar. Det var å ena sidan en styrka men kan också betraktas som en svaghet eller ett hot, eftersom erfarenheter och lösningar inte strategiskt tillvaratogs eller spreds mellan bibliotek. Botkyrka tog exempelvis upp bristande nationell samordning från bibliotekens sida som något som fick konsekvenser för möjligheten till erfarenhetsutbyte och kunskapsspridning: Det var liksom de här nätverken mellan chefer och chefer funkade ju inte. Det var kris på många sätt som jag tyckte var så himla konstigt att vi inte utnyttjade varandras erfarenheter på ett bättre sätt, utan [vi var själva tvungna] att leta upp goda idéer [på] hur vi kan arbeta igenom krisen. Det var så konstigt. Det kändes som att man var helt ensam, de bara släppte ner en och så fick man liksom lösa situationen själv på något konstigt sätt. Alltså inte våra chefer utan det var mer hela Bibliotekssverige. […] Men det är för att vi har vårt uppdrag mot dem som bor och verkar just där och det ser så olika ut i olika kommuner, men vi har ju ändå ett universellt biblioteksuppdrag som vi delar med resten av folkbibliotekarierna i världen. I relation till stöd och samverkan på regional och nationell nivå berättade några bibliotek om olika mer eller mindre formaliserade nätverk där de kunde ta hjälp av för att inspireras, hålla sig uppdaterade och dela med sig av egna lösningar. Sådana nätverk kunde bestå av kommuner i närområdet men även av det egna regionbiblioteket som till viss del samordnade nätverk. Dorotea lyfte även Digiteket som erbjöd kurser som personalen kunde delta i. Överlag framstår det dock inte som att det fanns någon övergripande nationell eller regional strategisk samordning som biblioteken kunde luta sig mot, och det var något som efterfrågades. I brist på sådan samordning blev sociala medier något som flera av biblioteken nämnde som källa för att hålla sig uppdaterade. Dorotea beskrev det så här: Det har ju varit jättebra, den här gruppen på Facebook ”Bibliotek i coronakris” har ju varit toppen att följa även om man blivit lite trött på det också mellan varven. […] Men det hade varit perfekt om någon hade kunnat komma in och säga precis vad man skulle göra för någonting. 22/40