Vad har ni saknat? Barn! 1
Vad har ni saknat? Barn! • Små barn kunde inte de
lta på lika villkor i digitala möten som när bibliotekarierna kunde besöka dem på deras förskolor. • Bibliotekarierna kunde inte anpassa hjälp i workshops efter barns individuella behov. • Färre föräldrar deltog i digitala BVC-träffar. • Det var oklart hur många ungdomar som såg de filmer som bibliotek spelade in och skickade ut till fritidsgårdar. • Vid inspelade filmer till unga eller digitala livesända eller inspelade sagostunder saknades samma möjligheter till interaktion och frågor. Det gick inte heller att bygga relationer och förtroende på samma sätt när det inte gick att mötas fysiskt, och att inte kunna träffa barn och unga individuellt eller i grupp för att bygga relationer framstod som en av de största utmaningarna när det gällde bibliotekens arbete gentemot barn och unga under pandemin. Relationer som byggde på förtroende, kännedom om varandra samt lyhördhet framstod som avgörande för barns och ungas delaktighet samt intresse för biblioteket. På vår fråga om vad biblioteken och bibliotekarierna går miste om när det inte går att träffa barn ansikte mot ansikte svarade Dorotea ”relationen och den personliga kontakten” och utvecklade det på följande vis: Det är väl det där mötet, hur får vi veta deras önskemål och hur får vi veta vad de tycker om vi inte får träffa dem. Och det är väl svårt att uttrycka sig över disk, det är väl enklare att höra och att de kan uttrycka sig när man står nära dem. Barn är inte vana att bli frågade om vad de vill och vad de tycker. [...] De måste få träna på det och veta att vi lyssnar. Det sista citatet ger uttryck för att barn och unga inte är vana att inkluderas, och ett sätt för dem att förstå att bibliotekspersonalen är intresserade av vad de har att säga samt att få träna på att uttrycka sina önskemål var att möta intresserade vuxna. Utöver att såväl spontana som planerade fysiska möten i biblioteksrummet möjliggör att fånga upp barns och ungas önskemål och utveckla verksamhet relevant för dem, så förklarade biblioteken att dessa möten var viktiga för att ”få till dialog” och undvika ”toppstyrda evenemang” (Mora), att det är ”en bra möjlighet att nå ut” (Älvdalen) och visa vad biblioteket har att erbjuda samt att unga ska kunna ”känna sig trygga med biblioteket och att det är något som är deras” (Dorotea). De spontana och relationsbyggande mötena hindrades till stor del när barn och unga inte kunde vistas på biblioteket i samma utsträckning som tidigare. Flera av biblioteken berättade att barn och unga före pandemin ofta vistades ensamma eller med vänner på biblioteken efter skoltid. Det som tydliggörs här är bibliotekets funktion som social mötesplats för oplanerade möten och möten utan specifika syften (jfr Jochumsen, Hvenegaard Rasmussen & Skot-Hansen 2012). Ljusdal uttrycket det som ”det öppna och tillgängliga rummet, att vi är till för alla”. De bibliotek som fortsatt hade öppet för barn och unga att vistas och studera fungerade dessutom som lärcenter (jfr Jochumsen, Hvenegaard Rasmussen & Skot-Hansen 2012) när mycket av skolundervisningen skedde digitalt och alla barn och unga inte hade tillgång till lugna studiemiljöer eller bra uppkoppling i hemmet. På så vis fyllde biblioteket en viktig samhällelig funktion genom att utjämna sociala och digitala klyftor. Flera av de intervjuade biblioteken hade i sina ansökningar till Stärkta bibliotek skrivit fram arbetet med barnrättskonventionen samt barns och ungas delaktighet. Det arbetet hindrades i stor utsträckning när möjligheten minskade att träffa barn och unga för att bygga relationer. Att bygga relationer, och genom dessa skapa förtroende och tillit, ansågs som nödvändigt för att möjliggöra delaktighets25/40