Spelet Om någon av den svenska golfens pionjärer
— bröderna Sager, pastor Despard eller Viktor Setterberg — skulle få chansen att stiga ner från Guds gröna fairways och uppleva t.ex. en SEO-tävling skulle de knappast känna igen sitt gamla golfspel. Naturligtvis är hela den yttre ramen annorlunda. Men trots att spelets grundprincip — att slå en boll från A till B på så få slag som möjligt — är densamma så är ändå själva spelet ett annat. Det är utrustningen och banorna som gett oss chansen att spela en annan sorts golf än för 75 år sedan. Nu har vi bevattnade, tätvuxna fairways och perfekt ansade greener (jämfört med sekelskiftet i alla fall ...). Vi har matchade klubbor som — i varje fall alla låghandicapare — vet exakt hur långt de /bör/ slå. Avståndsbedömning och självbehärskning är idag minst lika viktiga faktorer som en bra sving. Då var fairways en betesvall där bollen studsade hit och dit. Och greenerna var något jämnare betesvallar — där bollen också studsade hit och dit. Nu har vi bunkrar med speciell sand för att vi lätt ska kunna slå oss därifrån. Då bestod hindren av diken, buskage och stenmurar. Bunkrar hittade man till att börja med bara på de större banorna. — Många tror kanske att det var lättare att spela förr i tiden då vi hade färre klubbor och kortare banor, sade Erik Runfelt när ämnet kom på tal. — Det är fel. Förr måste man alltid noga välja klubba med hänsyn till det läge man hade och de hinder man måste passera. Dessutom måste man kunna slå flera olika typer av slag med samma klubba för att uppväga nutidens bekväma klubbval. — På sätt och vis var dåtidens golf roligare med alla sina improvisationer. Vad vi har vunnit i rättvisa har vi förlorat i fantasi. En idé om hur spelet bedrevs när golfen kom till Sverige får vi om man läser beskrivningen över hur första hålet på Arendals bana skulle spelas. Hålet var 305 m långt (jämför med skissen på föregående sida där hålet är 294 m). Så här skriver Viktor Setterberg: »Ett hårdt wood driverslag skall föra bollen från första utslagsplatsen fram genom en smal äng öfver något motsluttande mark halfvägs till hålet. Flyger bollen för mycket åt vänster stannar den uti ett jämnlöpande dike eller i skogen på andra sidan om en stengärdesgård. Går den däremot för mycket åt höger hamnar den bland ljung eller enbuskar i ett stenrös. Andra slaget är ett hårdt brassie spoonslag som skall föra bollen öfver tämligen jämn mark samt upp för en brant backe mellan tvenne bergkullar med stenar och buskar till gräsplanen hvarest hålet är beläget. Slås bollen för långt förbi hålet flyger den in i en åker på andra sidan om en stengärdesgård. Slutligen slås bollen i hål med två putterslag.» När man läser beskrivningen kan man kanske förstå att hålet hade bogey (= par) 7 medan rekordet var 4 slag. Ett rakt hål på 305 m idag kräver inte mer än en drive och en wedge men då behövdes först en full 42 drive (som kunde gå ca 150 m) och därpå ett »hårdt brassie spoonslag». En av de viktigaste förändringarna i spelet var när man strax efter sekelskiftet övergick från den urgamla metoden att slå ut bollen inom högst en klubblängd från föregående hål. Därefter började greenerna att se bättre och bättre ut. (Det var ju inte lätt att ha perfekta greener tidigare när varje spelare lade upp en nypa sand strax intill hålet för att pegga upp sin boll.) En annan stor skillnad mellan då och nu är spelformerna. Dagens dominerande poängbogey var i stort sett ett okänt begrepp före 50-talet. Överhuvudtaget är slagspel en sentida uppfinning. Det första officiella slagspelsmästerskapet kom 1964 då matchspelsmästerskapet var 60 år gammalt. Frågan är om inte pionjärerna från förra seklet snabbt skulle önska sig tillbaka till sin himmel från SEO-besöket. Visst var deras förhållanden i många fall primitiva. Men de hade säkert minst lika roligt med sin golf som vi idag. Slogs de första golfslagen i Sverige inte i Ryfors utan i Falkenberg .. ? Vissa påstår att engelska laxfiskare hade klubbor med sig i lasten och utövade spelet på strandängarna utanför en Ätra-stad någon gång under mitten av 1800-talet. Två bilder från Stockholms GK som berättar något om hur spelet bedrevs förr i tiden. Den övre bilden är från Råsunda-banan där man under en period spelade på fyrkantiga greener. Undre bilden från Lidingö-banan omkring 1930. Sune Almqvist med caddie väntar på att Gerhard Hjort ska hitta rätt puttningslinje på den lindrigt sagt smetiga greenen. Gjorde han det...?