han vidhöll denna, måste tillkalla tävlingslednin
gen. Så skedde och en man ur tävlingsledningen kom till platsen. Denne dömde emellertid till Cros' fördel. Detta med avtorkning på green var då en ny regel, men jag ansåg mig säker på min sak, så jag begärde ett domslut av hela tävlingskommittén. Efter 45 min kom hela tävlingsledningen tillsammans med representanterna för EGA ut i jeepar, men domslutet var fortfarande till Cros' fördel. Jag borde då givetvis funnit mej i domslutet (en domare eller tävlingskommitté har alltid rätt), men jag ansåg att Cros' claimning tillkommit under speciella omständigheter och jag krävde, att tävlingsledningen gick till högre rätt, dvs förhörde sig med Rules of Golf Committee, St Andrews. Någon ovisshet måste väl förefunnits hos någon i tävlingskommittén, ty utan vidare kommentar körde jeeparna tillbaka till klubbhuset. Tiden gick och alla övriga matcher passerade oss och jag hann med att många gånger ångra min påstridighet. Tänk om jag skulle få fel! Efter ytterligare en timme kom hela kommittén tillbaka med telegram från St Andrews, som då svarade på frågan om det var tillåtet att torka av bollen på green med följande ord: »It is permitted but not advisable» (»Det är tillåtet men ej tillrådligt»). Alltså godkändes ej claimningen och spelet fortsatte. Som antiklimax missade Boivie putten och Cros sänkte och Sverige förlorade hålet. Vi vann emellertid matchen och slog Frankrike och slutade som Europamästare. Men vilket är roligast? Är delad glädje dubbel glädje även i golfen, eller skänker det »ensammaste» av alla spel den största tillfredsställelsen när det är förknippat med ens egen prestation? I valet och kvalet har jag trots allt fastnat för ett minne, som dels är av sent datum — det hände sommaren 1977 — dels i högsta grad gällde mitt eget golfspel, fastän episoden kom att upplevas först i en liten intim grupp och sedan i ett hundrahövdat, lika trevligt kollektiv. Det var sannerligen bäddat för ett golfminne av högsta valör! Tiden var rätt: början av juli, en härlig sommardag »utan tröja och paraply», bara några dagar efter min 50-årsdag. Platsen var rätt: Forsbacka GK, Åmål, som ligger mycket högt upp på min privata 10 i topp-lista både vad klubben-medlemmarna och banan beträffar. Sällskapet var rätt: jag hade blivit lottad att spela med de trivsamma, duktiga spelarna Bertil Finmo, Högbo, och Bror Gustafsson, Isaberg och Halmstad, i Forsbacka-veckans poängbogeytävling. Jag hade nästan en föraning om att ödet kunde ha en extra, försenad 50-årspresent i beredskap åt mig. Och nog hade vi trevligt, och visst spelade jag så hyggligt som jag kunde hoppas på, men ingenting särskilt hände. Förrän vi kom till 14:e hålet. Då! Det är ett av Forsbackas svåraste hål. Ett 4-parhål, dogleg höger, 380 m. Den här dagen var det dessutom motvind. Här gällde det att slå en lång drive, tänkte jag, helst nära det farliga sidovattenhindret till höger på fairway. Men alla teorier är grå, som det heter. Trots 20 års praktik gjorde jag uppenbarligen allt fel. Så fruktansvärt fel att jag var ytterst nära den fullständiga förödmjukelsen — luftmissen. Den toppade bollen skuttade fram 10-15 m och stannade ospelbart i ruff 20 m hitom damtee. Bengt Lorichs Född 1927, Stockholms GK och Korslöts GK. Förbundssekreterare i SGF sedan -74, dessförinnan medlem av SGF:s styrelse 71-73. Elitspelare (hcp 1) med bl.a. seger i Knallekuppen -71 tillsammans med Abdel Halim. Tidigare framgångsrik orienterare och lagvärldsmästare i militär femkamp. »Från skymf till triumf» eller » Sagan om ett HIO» Det är en svår, ja nästan omöjlig uppgift som vi minnesberättare fått! För det första är ju varje enskild golfrond, varenda kontakt med vår fantastiska sport ett roligt minne. Vilket skall man välja i överflödet? Den andra svårigheten består i att gradera mellan de olika typerna av glada upplevelser. Glädjen att vara med i ett segrande lag, ett foursomepar t ex, känns annorlunda än att nå en individuell framgång vare sig det är fråga om en tävlingsseger eller en handicapreducering. Medan vi spelade ut hålet, som givetvis resulterade i en dyster nolla för mitt vidkommande, skämtade vi om vilken straffsats jag borde ådömas p g a att jag inte lyckats passera damtee med driven. Bror hävdade att jag borde få bjuda på middag (det hade han åkt på en gång), men vi enades till sist om att tillämpa den vanligast förekommande regeln — öl efter avslutad rond. Så kom vi till nästa tee. 15:e hålet är ett långt par 3-hål, även detta denna dag i motvind. 185 m krävde en spoon (trä 3) för min del. Mitt usla spel på föregående hål hade kostat en boll. Nu peggade jag upp en ny. (Håll med om att det är något visst med att prassla fram en ny, vit, felfri boll ur papperet!) När klubban träffade bollen kände jag ända in i själen att ödets hjul hade svängt ett helt varv. Eller i varje fall mycket nära. Bollen flög spikrakt mot flaggan långt därborta. Hur kort skulle min putt bli? Resultatet har ni redan räknat ut: Javisst — Hole-in-one! Den helige St. Andrews hade gjort ännu ett underverk. Stämningen var hög i vårt lilla gäng. Bertil och Bror slickade sig om munnen, för först skulle dom ju få öl för min nesa på det ena hålet och sen champagne till min ära på det andra. På vägen till 19:e hålet filosoferade vi över teser och 81