också på kontrasten mellan lumpen och Portugals s
oldränkta lyx, men kanske framför allt på lagtävlingen, där en spelar för alla och delad glädje är dubbel glädje. Ingen individuell framgång kan överglänsa glädjen av en lagseger. Vi kom till Portugal tidigt och tränade och badade så vi var nästan möra då tävlingen startade. Med bästa vilja i världen kan man inte påstå att vi spelade bra, så man kan förstå Arnes bekymrade min när han dök upp på banan. Han hade ju äran att bevittna många av våra slag, stackarn. Jag tror att Michael var bäst i kvalet. I alla fall så vann vi det lätt och då tyckte vi ju att vi var bra och skulle vinna det här. Vi hade en fin sammanhållning och »tack vare» att våra slag var lite osäkra, var vi ständigt koncentrerade och skärpta. Dessutom gällde det ju för oss att inte göra Arne besviken. Han gladde sig åt våra framgångar så öppet, att vi gjorde allt för hans skull. Det gick historier om Arnes framfart på kaptenskonferenser och regelträffar, och ryktet sade att Arne inte skydde några medel eller metoder för att hävda svenska lagets intressen. »My boys are playing strictly after the rules«, sade Arne och med regelkommitténs motvilliga medgivande kunde Christer droppa sig fri från ett bekymmersamt stymieläge inne i en skog. Mycket riktigt hittade Arne en fin gräsplätt med en lucka mot green. »Slå nu i den luckan», sade Arne och pekade mot hålet. Christer försökte nog, men bollen gick snett ut åt höger för en säker par. Arne torkade förtvivlat pannan ren från svett. Under inspelningsdagarna var Arne med och spelade, och med sina 7 i hcp var han ju inte så oäven. Det fanns dock ett hål, nr 3, ett kort par-4-hål, där Arne inte kunde låta bli att undervisa oss hur vi skulle spela. Andra slaget var oftast ca 90 m mot en green som var hårt bunkrad framför och bakom. Landningsytan var kort. Vi hade svårt att »hitta» avståndet. »Nu får ni skärpa er pojkar! Det här hålet är så lätt, så ni får inte göra sämre än par! Gör som jag, slå en lös 7:a rakt mot pinnen så stannar den». Vi skrattade åt Arnes förmaning och tyckte att vi visste bättre. Men faktum var, att Arne var pricksäker med sin 7:a och en gång hålade han en ganska lång pitch — med 7:an så klart. Så kom dagen för finalen mellan Sverige och Schweiz. Jag fick beskedet att om jag vann min match var finalen vunnen. Då hände det. Det var på 18:e. Jag var ett upp och på green på tre slag. Min motståndare låg utanför på tre och segern såg klar ut. Plötsligt kom en schweizare fram till mig och frågade hur många klubbor jag hade. »14 naturligtvis», svarade jag, men kollade i alla fall. 15. Ridå. Förlorad match. Nu hängde det på Olle. Han var square. På 18:e ligger både Olle och hans motståndare Jurg Pesko 2 m från hål på 4 slag. Olle sänker! Schweizaren konfererar med sin lagkapten, går sedan fram och tackar Olle för matchen. Sverige nya junioreuropamästare! Men hur? Schweiz' lagkapten och lag gjorde en sportslig handling, då man gav Sverige segern. Det uppdagades nämligen att min motspelare från ett tidigt skede i matchen visste att jag hade 15 klubbor men sa inget då. Gissa om jag grät på prisutdelningen. Vilken blamage att inte kolla antalet klubbor. Men vilken fest det blev och vad roligt vi hade haft alla sju. Möjligen finns något att lära för lagkaptener. Vi kände det i alla fall så, att vi måste spela bra för Arnes skull. Då blev han lugn och glad. Då var allt bra. Tack Arne för en oförglömlig juniortid. Margaretha Murray Född 1917, Linköpings GK och Stockholms GK. Ledare. Medlem av SGF:s styrelse 61-76, ordförande i damernas elitkommitté 73-75. Kapten vid massor av VM, EM och landskamper, ledarinna vid massor av läger. Damgolfens uppsving gav glädjetårar i Buenos Aires Min första tanke var att svaret är lätt. »Mitt bästa golfminne» är förstås den historiska svenska tredjeplatsen vid VM i Buenos Aires 1972. Lilla Sverige med Birgit Forssman, Christina Westerberg och Liv Wollin i laget hade besegrat alla de stora golfnationerna utom USA och Frankrike. Jag glömmer aldrig känslan när jag som lagkapten fick stiga upp på prispallen för att ta emot tredjepriset. Då föll glädjetårarna. Men efter mer än 30 år med golfen har jag många andra fina minnen. Jag minns entusiasmen under de år min man Rutger och jag var med om att bygga upp Linköpings GK och dess bana — hur vi hjälptes åt att plocka stenar och rensa upp banan, den härliga sammanhållningen som skapades, de vänner för livet man fått. Åtar man sig att fungera som ideell golfledare måste man vara beredd att offra mycket, bl.a. sitt eget spel. Det är därför med glädje — om än med visst vemod — jag hemma ser ett inte ringa antal bevis på tidigare års tävlingsframgångar. De vackra silverskålar som min man och jag vann i Örebro (Marianne och Olle Berglunds vandringspris för äkta makar) är ett exempel. Och jag minns ett hole-in-one på Linköpings 14:e hål — dagen efter att Rutger gjort HIO på 16:e. En ann är så god som en ann. I juni 1957 engagerades jag för första gången som ledarinna för en flickjuniorkurs i Tylösand. Det markerade SGF:s avsikt att långsiktigt satsa på ungdomen för att höja standarden på kvinnlig elitgolf. Sedan dess har jag alltid haft en speciell vrå i mitt hjärta för våra flickjuniorer. Min strävan har varit att de ska känna Siffran 13 visade sig inte alls vara något olyckstal för en spelare vid namn Sven Johansson. Han gjorde sitt HIO på Tylösands 13:e hål, den 13 maj kl. 13.00. 83