skaftet redan utborrat. Ett tag skarvades skaft o
ch klubbhuvud samman men fogen höll inte särskilt bra och det gick dessutom åt en obeskrivlig massa tråd. I Sverige snidades klubbhuvudet, skaftet tryckel ner i sitt hål och limmades med fisklim. Därefter drogs en skruv genom klubbhuvud och skaft för att säkra fogen och denna operation erbjöd vissa svårigheter. Den underlättades av att skruven värmdes upp. Till slagytan polerades en benbit och sulan försågs med mässing. Klubban balanserades med bly. Engelska försäljare besökte de få klubbar som Sverige hade och egentligen fungerade distributionen mer tillfredsställande då än idag. Men omsättningen var också något mer blygsam. Ett lyckat år fram till mitten av 30-talet kunde en pro sälja 10 — 15 set och det gick att göra 2 — 3 klubbor om dagen. Det huvudsakliga arbetet bestod i att reparera klubbor. Under hickoryskaftets tid var ingen klubba lik en annan. Jakten efter den rätta balansen, den rätta vikten och den rätta hårdheten på skaftet bedrevs därför ständigt. Ingen spelare kunde passera en klubb utan att ha känt på varje klubba i shopen och kontakten Årets Bild med utrustningen var naturligtvis helt annan än idag. Man kan också med fog fråga sig om detta med matchade set verkligen är något att stå efter. Vore det inte bättre att göra klubborna olika varandra, eftersom vi ändå aldrig slår en järntvåa likt en sexa. Fram till stålskaften anpassades klubborna efter spelaren. Idag köper vi ett närmevärde och håller oss till detta. Men en sak är gemensam för klubbmakaren av igår och de datastyrda fabrikerna 1980 — sökandet efter ett lätt skaft, som ger fin balans. Efter stålet kom glasfiber, aluminium, lättstål, kolfiber och ingen vet vad framtida forskning kan erbjuda. Men när George Roberts i Göteborg fick tag på ett felfritt stycke ädelträ till klubbhuvudet och ett hårt och beständigt skaft, så förstod han att han hade möjligheter att göra en klubba av bästa kvalitet. När han har fogat samman klubbhuvud och skaft går det knappt att märka skarven mellan de båda träslagen. Benbiten i slagytan är nitad med ett annat stycke ben och klubban glänser. På ovansidan har han bränt in: Geo Roberts, Göteborg. För mig är den lite tung, men den är mycket behaglig att hålla i. Sedan 1975 har Svensk Golf arrangerat en tävling om årets bästa golfbild. Här är de fyra bilder som vunnit den svart-vita klassen. 1975: Göran Lundqvist flyger i luften sedan hans avgörande birdieputt på 18:e hålet i SM-finalen på Djursholm hittat ner i hålet. Foto: LEIF ENGBERG 1976: Jack Newton, Australien, biter ihop tänderna och slår med våldsam frenesi sin drive på Drottningholms 10:e hål vid SEO. Foto: LEIF ÖQUIST 1977: Ex-finansminister Gunnar Sträng prövar på golf på Varbergs drivingrange. Ingemund Bengtsson och Jan Rosell ser på. Foto: RONNY KARLSSON 1978: Ett bra bunkerslag och en utmärkt bild. Hon som slår heter Eva Emilsson och banan är Torreby i Bohuslän. Foto: MAGNUS AF GEIJERSTAM 45