Reglerna De äldsta kända golfreglerna utarbetades
av »The Honorable Company of Edinburgh Golfers» inför en tävling 1744. Tio år senare antogs de av St. Andrews. I fri översättning kan de tretton reglerna läsas som följer. 1. Utslaget sker högst en klubblängd från föregående hål. 2. Bollen skall teeas upp på marken. 3. Boll som slås ut får inte bytas. 4. Ingenting får flyttas för att bollen skall kunna spelas med undantag för föremål på green inom 1 klubblängd från bollen. 5. Om bollen hamnar i vatten, får den tas upp och kastas minst 6 yards bakom vattnet med 1 slags plikt. 6. Om bollarna ligger emot varandra, får den som inte skall slås lyftas. 7. Puttar skall ske i ärlig avsikt att få bollen i hål och inte att träffa motspelarens boll som inte ligger i puttlinjen. 8. Om bollen förloras får en ny boll spelas från det ställe sista slaget slogs med 1 slags plikt. 9. Inga märken som hjälp för puttningen får göras med klubba eller annat föremål. 10. Om en boll stoppas av någon person, häst, hund eller annat, skall den spelas som den ligger. 11. Har slaget påbörjats och klubban går sönder skall slaget räknas. 12. Den som ligger längst från hålet spelar först. 13. Diken räknas inte som hinder. Bollen får peggas upp och slås med valfri järnklubba. Reglerna utgick från att man spelade matchspel och den enda plikt som utdelades var 1 slag. 1858 gjordes en grundlig revision av reglerna. Utslagsplats var fortfarande ett okänt begrepp men särskilda regler för slagspel hade tagits med. Nya hål skulle skäras före en slagspelstävling, stymie kunde — liksom skänkta puttar — inte förekomma vilket visar den principiella skillnaden mellan en match med två sidor och en slagtävling med ett stort antal spelare. Reglerna var dock ännu anpassade till banan i St. Andrews. 1888 kom de första allmängiltiga reglerna. 1897 bildades den första regelkommittén under St. Andrews ledning med uppgift att samordna regeltolkningen på de olika klubbarna. Ungefär samtidigt, 1894, bildades USGA och reglerna har sedan dess i stor utsträckning präglats av meningsskiljaktligheter mellan dessa båda institutioner. Den största striden stod under 1900-talets tre första decennier. Traditionalisterna i St. Andrews stred emot den lindade bollen — och förlorade. De stred emot fyrboll, bogey-tävlingar och stålskaft — och förlorade. De tvingades även acceptera en samordning av matchoch slagspelsreglerna och avskaffa förlust av hålet vid förlorad boll och ospelbar boll som gällt sedan 1809. Under andra världskriget avbröts förbindelserna mellan St. Andrews och USGA. När så röken skingrades, visade det sig att olikheterna var större än någonsin tidigare. Många var nog i det läget inställda på att någon samordning aldrig mer skulle komma till stånd. Farhågorna visade sig överdrivna och från 1952 har vi den uppläggning av regelboken som gäller idag. De viktigaste ändringarna 1952 var: • Den alternativa bollen (som länge använts i Sverige på initiativ av Gunnar Tisell) infördes i reglerna. • Sand betraktades inte längre som hinder. Nancy Runfelt ligger «stymie» i en SM-match 1948, dvs motståndarens boll ligger i hennes puttningslinje. Före 1952 fick inte den bollen markeras utan Nancy måste ta en vinklad klubba och försöka lyfta sin boll över motståndarens ner i hål. Ett intressant spelmoment, med hatkärlek saknat av den äldre generationen. Det stora tvisteämnet som fanns kvar — och fortfarande finns — var bollstorleken. Några regler som dagens golfspelare kanske inte känner igen var: • 2 slags plikt vid ospelbar boll. • Regel 35 behandlade inte »boll på green» utan »boll inom 20 yards från hålet». • Ingen plikt för träffad flaggstång. • Provisorisk boll för ospelbar boll och boll i vattenhinder. De två sista punkterna förefaller vara outtömliga ämnen för ändringar. I stort kan man säga att de regeländringar som skett från 1952 till dags dato har rört den provisoriska bollen och flaggstången. Tyvärr kan vi nog inte räkna med att den sista ändringen på de här två punkterna är gjord. Måste vi hålla på så här ...? Varför blir reglerna värre och värre? Det finns snart sagt inte en golfspelare i världen som inte förbannat reglerna, men det är som med vädret — ingen gör något åt det. Många tycks tro att det är regelmakarna i St. Andrews och USGA som gör det av pur illvilja och/eller glädje. Så är det inte. Så länge golfspelare i alla världens hörn vägrar att acceptera att tillfälligheter kan spela in och istället kräver att en fullständig rättvisa skall råda i varje enskilt fall kommer regelmakarna att tvingas fortsätta sitt hopplösa värv. Det som talar emot att någon förändring kommer att ske är den professionella golfens framväxt. Ingen professionell spelare kommer att någonsin acceptera att han förlorar 100.000 kr på något som kunde inträffa högst 1 gång på miljonen och därför inte beaktats vid regelskrivandet. Det enda hoppet för oss vanliga dödliga är alltså att vi låter proffsen hållas med sina regler och att vi själva skapar ett mindre perfekt, men enklare regelsystem. Problemet är bara att det är lätt att säga tulipanaros. Harald Stålberg Bitr. förbundssekreterare och sekr. i regelkommittén. 43 • Markeringen i slagspel behövde inte längre ropas ut efter varje hål. • Stymien avskaffades.