Utrustningen Två bilder från den tid då konsten a
tt tillverka golfklubbor fortfarande var ett hantverk. Ett prov på modern massproduktion — målning av bollar. WOODEN BRASSIE BRASSIE DRIVER CLEEK IRON LOFTING MASHIE NIBLICK IRON PUTTER SPOON NIBLICK Så här kunde ett set klubbor se ut omkring sekelskiftet. Skaften var förstås av hickory. IRON POTTER Om ämnet golfutrustning kan man skriva hur mycket som helst. För att inte drunkna i tekniska termer bad vi GÖRAN ZACHRISSON berätta om hur man tillverkade klubbor förr i tiden. Här är resultatet. Under 30-talets första år började ett hantverk att försvinna i Sverige och runtom i världen. Då kom stålskaftet, till en början brunmålat för att likna hickory och detta skaft kunde massproduceras. Gradvis blev det fabriker som tog över tillverkningen av alla golfklubbans delar och klubbmakaren blev till sist en del i distributionsapparaten. I samma veva började man också att kalla klubborna för siffror istället för namn. Klubbseten blev matchade och anonyma mot de tidigare uppsättningarna och många fann självklart denna övergång svår att acceptera. Det var lättare att hysa kärlek till en cleek än det var att skapa kontakt med en järntvåa. Träklubborna hette då: driver, brassie (brass = mässing och slagytan var en mässingsbit mot övriga klubbors slagyta av ben), spoon och baffy, en liten djup träklubba med rund sula. Järnklubborna började med cleek (2), midiron (3), jigger (4), mashieiron (5), mashie (6), mashie-niblick (7 — 8), niblick (9) och putter. De inflyttade engelsmännen och skottarna, bröderna George och Ted Roberts, Jimmy Dodd, Max Wellens, Douglas Brasier m fl var alla klubbmakare, spelare, green-keepers, försäljare och instruktörer. Och den klubbmakare som skattades högst var Max Wellens, som företrädde Jimmy Dodd på Djursholm. Max var konstnär med sina klubbor, inte lika märkvärdig som 44 spelare, men flyttade hem igen vid krigsutbrottet. Alla träslag, alla trådar, hudar till greppen, benbitar, skruvar och verktyg togs hit från England och de flesta formgivna huvudena till järnklubborna importerades från Skottland. Märkesvarorna under början av 1900talet hette Forgan och Stewart — båda smedjor i St Andrews — Ben Sayers, Nicoll och Spalding. Hickoryskaften togs till England som brädor och där sågades de upp och grovhyvlades. Därefter såldes de vidare till de svenska klubbmakarna, som slipade ner skaften till precis lagom tjocklek. Svårigheten var att hitta riktigt hårda skaft. Dessa kunde göras tunna, lätta och var lättare att balansera med klubbhuvudet. Det har alltid varit en önskan att hitta lättast möjliga skaft, för att klubbhuvudet skall få bästa möjliga känsla i händerna. Golfen blev gradvis alltmer populär och tillgången på bra hickory var inte tillfredsställande. Detta gjorde att skaften många gånger gjordes för tjocka och de hade dessutom en alltför stor torsion dvs klubbhuvudena böjdes i sidled. Spelet var självklart annorlunda. Man svingade med händerna och det gick inte att drämma till med kropp och torv som idag. Greppen lindades först med läder och det tog lång tid innan gummigrepp slog igenom. Greppen gjordes precis så tjocka som varje spelare ville ha dem. Fram till sekelskiftet hade greppet bestått av en tvåhandsfattning och skaften hade varit mycket tjocka, men Harry Vardon ändrade detta med sina v'n och pekoch lillfingrar. Träklubbornas huvuden gjordes i persimmon-trä. Persimmon är hårt som sten men ger trots det en fin känsla i träffen. Huvudena importerades som halvfabrikat, vilket betydde fyrkantiga bitar med hålet till