sig omhändertagna och medvetna om att målmedveten
träning öppnar dörren till vår elit. Och till våra landslag. Den första kursen följdes sedan av årligen återkommande »Åtvidabergskurser» vilka jag så när som de senaste åren haft glädjen att arrangera och leda. En mycket stor del av våra elitspelare har uppmärksammats vid just dessa kurser vilket visar att satsningen varit riktig. Det är också resultaten från junior-EM ett bevis på. Sju år hade jag förtroendet att fungera som ledarinna för JEM-laget. Två gånger hade vi snudd på den första segern som härligt nog till slut kom i fjol på Sardinien. Jag har aldrig accepterat tesen »kvinnan tige i församlingen». Min strävan har under många år varit att värna om rätten till kvinnligt inflytande och medbestämmande vad gäller organisation, planering och villkor för vår del av svensk golfgemenskap — och det har inte alltid varit så lätt. Men jag ser samtidigt med glädje tillbaka på de år jag haft förmånen att medverka till svensk damgolfs uppsving till en rangplats bland Europas, för att inte säga världens, stora golfnationer. Detta, och de starka vänskapsband jag knutit med så många inom svensk golf, är det som i ett längre perspektiv framstår som »mitt bästa golfminne». uppsökte. Stämningen är fin i laget, även om »Munken» sin vana trogen spöar oss lätt i träningsronderna. Allvaret börjar. Kvalspelet går på kryckor för oss. Slutligen befinner sig hela svenska laget runt sista green, medan det irländska laget svärmar kring den siste spelaren ute på 18:e fairway. Läget är att irländaren med en eagle på det relativt lätta par 5-hålet kan förpassa Sverige ur A-gruppen och spel om mästerskapstiteln. Han missar! Vi får samma resultat som Wales och går vidare som sista lag i A-gruppen genom bättre 6:e man. England vinner kvalspelet överlägset. Vi får som »straff» möta dem i 1:a matchen i utslagsturneringen, som nu börjar mellan de åtta främsta nationerna. Det är ett modfällt svenskt lag, som bänkar sig vid middagsbordet den kvällen. GA försöker oförtrutet rekonstruera vårt ihoprasade självförtroende. Men vi tycker oss märka att inte ens GA innerst inne tror på oss i matchen mot storfavoriterna. I foursome-matcherna på morgonen blir Göran Lundqvist och Mikael Sorling snabbt många ner i sin match. Den trådsmale debutanten Jan Andhagen och jag själv möter det samspelta paret John Davies och Peter Hedges. Davies/Hedges är obesegrade i ett 40tal internationella foursome-matcher. Andhagen sänker en pitch på 7:e hålet och vänder ett hotande 3 ner-läge till 1 ner. Det blir lite liv i matchen igen. Jan och jag spelar bra golf resten av denna »allt-att-vinnainget-att-förlora-matchen». Andhagen avslutar kallt med att sänka en rälig 1,5 meters på sista green för birdie. Och vinst av matchen. 1-1 i foursome och lite gladare miner i svensklägret. Jan Rube Född 1952, Wittsjö GK och Mölle GK. Tillsammans med Hans Hedjerson 70-talets jämnaste elitspelare. Slog igenom genom att som 17-åring nå JSM-final. JEM-guld -70 och finalist i stora SM -71. Seger i SM -74 och SISM -76. Flera internationella framgångar t.ex. segern i Boyd Quaich -74 med en rond på 67 slag på Old Course i St. Andrews, banrekord för amatörer. Tysk amatörmästare -77. Den sköna EM-segern över mästarna från England Det var midsommar i Holland 1977. EM i golf spelas på den vackra seasidebanan utanför Haag. Det svenska laget är mera omsorgsfullt förberett än någonsin inför uppgiften. Redan vid påsktid spelade vi in oss på det för oss något ovanliga, sandiga underlaget. Förutom landslagsbossen Magnus »Munken» Lindberg har vi rutinerade landslagsräven G A Bielke med oss i bagaget. GA ägnar sig åt intensivt »pep talk». Han berättar sina historier från den gamla goda tiden, då de svenske vände till synes omöjliga matcher genom att sänka från buskage, raviner och andra liknande ställen, som GA och pojkarna med en viss förkärlek 84 I singeln på eftermiddagen släpper Munken loss revanschsugne Mikael Sorling i 1:a matchen. Mikael plockar fram sitt karaktäristiska »långa steg» och formligen springer sönder sin motståndare. Själv får jag möta min foursome-motståndare Peter Hedges igen. Peter hade jag slagit i kontinentmatchen året innan. Sånt får ju en alltid att pegga lite säkrare på 1:a tee. Efter 15 hål är jag 3 upp. På den långa gången mellan 15:e green och 16:e tee hinner jag fundera lite på läget i matchen. De fem matcherna är utspridda. Rapporterna är knapphändiga. Bob Bäckstedt har förlorat mot kvalets segrare Mc Evoy. Mikael har vunnit sin duell, det vet jag. Andhagen framför mig var 1 ner med 4 att gå. Göran är 1 ner mot den kanske bäste engelsmannen John Davies. Det ser inte speciellt lovande ut. Antingen Göran eller Jan måste vända sin match samtidigt som jag inte spelar bort mitt dormieläge. När jag kommer upp på 16:e tee kan jag se Andhagen putta långt borta på 17:e green. Plötsligt ser jag Munken rusa in på green i spetsen för en hop gulklädda figurer. Jan hissas i luften. Mitt hjärta gör en volt i halsen. Kan Jan ha vunnit? 1 ner och 4 att gå? Han måste alltså ha vunnit 3 hål i rad. Att Jan vunnit förstår jag när hela det gula gänget kommer rusande ner på fairway för att kolla läget i min match. Vilken känsla, att stå på 16:e tee och bara behöva dela ett av de tre återstående hålen för att vi skall besegra världsmästarna England. Jag hör Hedges pusta bakom mig när han förstår sammanhanget. 16:e delar vi på par. Saken är klar. Långt bak i fältet spelar Göran storgolf. John Davies ger upp matchen i en sandhög efter en våldsam hook på 18:e. 5-2 till Sverige.