tillsammans med den mycket tunnhårige skåningen s
om alltid sa: ja, ja även när han slog in i skogen och egentligen borde säga: nej, nej. Amerikanen hade mycket gott humör och en ännu Göran Zachrisson Född 1938, Djursholms GK. Journalist och TV-man. Var åren 1964-68 chefredaktör för Svensk Golf. Har som anställd på Sveriges Radio-TV gjort och köpt in många TV-program om golf. Speciellt serien »Mästarmöten» som visades i början av 70-talet har rönt stor uppmärksamhet, mycket tack vare Görans lågmälda, sakkunniga kommentarer. Har också gjort filmer från SEO. Fick Guldklubban vid årsmötet -79. Bra spelare — hcp 4 som bäst. Och inte minst en underfundig skribent vilket han bl.a. visar prov på i sitt bidrag till »Bästa golfminnet». Amerikanen som fick mig att glömma Tarzan Den här amerikanen rökte cigarr och hade rutiga byxor. Dessutom spelade han på Silver King-bollen och hans bag glänste på ett plastaktigt och obekant sätt. Men axelremmen var bred och mjuk och den var väl balanserad. Amerikanen placerade cigarren på greenen när han skulle putta, en ytterligt frivol handling 1951 och den långa, bruna tuben låg alldeles tyst och röken letade sig försiktigt upp mot solen. Den luktade inte obehagligt, bara ovant eftersom det ansågs olämpligt att röka cigarr under en golfrond. Eftersom jag aldrig tidigare sett en amerikan på så nära håll, följde jag varje rörelse och handling med största spänning. Jag visste dessutom att de gav ordentligt med dricks och häromdagen hade en av oss fått två nya bollar, direkt från papperet av en amerikansk låghandicappare. Bollarna sken och det hade burit emot att måla dit märkningen. Jag hade tur den här morgonen. Vi satt bakom klubbhuset på den skeva bänken och diskuterade dagens matiné på Amiralen. Tarzan med Johnny Weissmuller. Det skulle bli lång kö, det visste vi och därför var det nödvändigt att hamna i rätt sällskap nu på morgonen. Om någon t ex skulle få Ordföranden i klubben, så vore Tarzan en omöjlighet. Ordföranden led av en kronisk slice och spelade bara fyrboll med klubbens långsammaste och de släppte aldrig igenom. Dessutom blev det sällan dricks trots att man praktiskt taget bodde i skogsbrynen utmed högerkanterna. Amerikanen talade högt. Det märktes omedelbart eftersom ingen annan höjde rösten, inte ens Jimmy Dodd och därför förstod vi direkt att en bra bärning stod att vänta. Och den lilla gruppen bakom klubbhuset förändrades och en kollegial ton fick nu ett mått av skärpa. Vi hade alla tilldelats nummer och ingen kunde gå före. Det fanns tillfällen då byteshandel kunde uppstå, men kl 9 en söndagsmorgon fanns bärning åt alla, så nu gällde det bara att ha tur. Per, den äldste av oss, fick klubbmästaren. Knut, som nog var bäst på att hitta bollar, fick skeppsredaren med den knyckiga svingen och denne spelade alltid kortare sving och jag förbluffades av hans lättvindiga sätt. Han pratade och skrattade, han gestikulerade och bar sig åt och under de första hålen var jag rädd att någon skulle säga åt honom, för så betedde sig ingen på klubben. Tvärtom gick alla omkring under viskande tystnader och sällan var det någon som blev glad. Det ansågs inte bra att visa sin glädje. Det kunde uppfattas som ett tecken på överlägsenhet. Däremot var det många som visade sig icke-glada. Amerikanen skrattade även när han missade och korta stunder liknande han en clown med de rutiga byxorna och cigarren. Men en clown på det vänliga sättet och jag trivdes med honom. Faktum är att jag glömde bort Tarzan under långa stunder och kände inte av vare sig backen upp till 11:e eller 16:e. På det korta 14:e som håller sig tätt intill skogsbrynet med den stora eken slog han över green och in i skogen och jag såg nedslaget. Han ville leta längre till höger, men jag pekade och han sa: »OK, boss» och vi hittade bollen i riset och sedan var jag »The Boss» hela vägen in. Han spelade ofta träklubbor och hade en som var loftad ungefär som en järnfemma. Huvudet var litet och blankt och beslagen av mässing lyste. Den kändes absolut säker och jag svingade den försiktigt nedanför 16:e utslaget där vi inte syntes. Men mina kamrater fick inte känna på den, det ansvaret vågade jag inte ta. Fram till 18:e, korthålet, låg amerikanens lag under och nu visade han vad han var gjord av. Han tände en ny cigarr, körde fast den ordentligt i munnen och travade bort med en järnfemma, som jag givit honom. »OK, boss», sa han och försvann in i skuggan vid utslaget. Han var lite lång och tvingades chippa ner från bakkanten och träden störde hans baksving. Han stod med högra armbågen för långt från kroppen och jag ville ropa åt honom att dra in den, så att han kunde träffa ordentligt bakom bollen. Men med flygande armbåge och en cigarr träffade han rent och han var nära att sänka. Och han skrattade och gav mig klubban och så fick jag 2: — i dricks och vi fick följa med till hans stora bil, alla fyra och från bakluckan tog han fram Coca Cola ur en röd isbox. På Amiralen dök Tarzan från en 30 m hög klippa, han stack ihjäl en bläckfisk och klarade både Boy och Jane från en säker undergång men när Tarzan skrek och hoade sig igenom djungeln, så tänkte jag på amerikanen, på hans byxor och bag, Silver King-bollar och cigarr och mest på hans skratt. Amerikanare måste vara väldigt lyckliga människor. Längsta golfslaget någonsin. Var det Alan Shepards 680 in långa järnsexa på månen? Eller den 2.000 m långa driven av Nils Lied på en forskningsstation i Antarktis? Ingetdera, säger man i Torreby i Bohuslän. Det längsta slaget har slagits på vårt 16:e hål. Bollen rullade över glansisen och återfanns på Dyskär, 1.600 m från utslagsplatsen. 87