tivt liten men »bred som en lagårdsdörr». En long
hitter. Han uppträdde nästan alltid med en cigarettfimp dinglande i höger mungipa och väste fram det lilla han sa. Det är om denne tuffing mitt bästa golfminne skall handla. Jag förflyttar raskt handlingen fram till sista ronden. Vad som hände de tre första ronderna minns jag ej exakt, men Harry Weetman låg säkert sju-åtta slag efter ledarna — engelsmannen Peter Alliss och belgaren Flory van Donck. Alliss och van Donck kom tidigt »i mål» på lika resultat och hade nöjet få rapporter om att alla som kunde hota deras ledarställning på ett eller annat sätt gjort bort sig. När till slut Weetman passerade 60:e hålet två över par trodde alla normala människor att saken var klar. Det viskades om att Alliss och van Donck överenskommit om att dela första- och andraprisets penningsummor oavsett vad som hände i playoff. Det skulle emellertid visa sig, att man grundligt misstagit sig på Harry Weetmans kapacitet. Efter birdies på 7:e, 8:e och 9:e fortsatte han med ett fyrverkeri, som måste gå till golfhistorien. En enorm drive på 10:an följd av en wedge, som så när gått i, gav honom en ny birdie. Två superslag på 11:e, par 5, förde honom upp på green ca 10 m från koppen. Klockren putt och eagle!!! Det blev med ens »atmosfär» i tävlingen och crowden växte från en handfull till ett tusental. På det svåra 13:e — ca 400 m och med ett diagonaltgående dike ca 220 m fram i fairway står jag bredvid Harry i väntan på att framförvarande skall spela sina andraslag och dristar mig att säga: »You are getting pretty hot now», varpå han replikerar: »Well, I'm back into the money». En spoon direkt från gräset tar honom en bra bit över diket, varpå han sätter upp andraslaget på green och sänker för en ny birdie!! En hookad drive på nästa hål ser ut att kosta honom en förlorad boll, trots den stora crowden. Efter ihärdigt sökande hittas emellertid bollen så småningom, men i ett bedrövligt läge. Jag stod själv och bedömde det som helt omöjligt att nå green från detta läge. Inte nog med att distansen var ca 120 m, han måste dessutom över en jättehög ek, som täckte spellinjen. Hur han från denna meterhöga ruff lyckades slå en wedge över trädet med carry på green är för mig fortfarande en gåta. Med en klurig, sned putt på ca tio meter avslutar han så hålet och noterar en ny birdie!! Fortsättningen går i samma stil och genom att notera ytterligare en eagle på 17:e hålet kommer han till sista hålet, som är ett långt par 5 och behöver i detta skede endast en par för att säkra segern med ett slags marginal. Innan crowden överhuvudtaget kommit fram till tee har Harry slagit ut (med en järnsjua!!) och går sävligt fram mot sin boll med crowden efter sig. Direkt fram till bollen och ytterligare en järnsjua fram mot green. Ett perfekt tredjeslag lägger honom ca 3 m från hålet. Medan han studerar linjen på sin putt upptäcker han Peter Alliss och Flory van Donck bland åskådarmassorna runt green. Han bryter ut i ett enda stort solvargsleende och med två fingrar i luften markerar han sin avsikt, nämligen att via en säker tvåputt registrera sin dittills största internationella framgång. Han gör det givetvis och hyllas av en entusiastisk publik för sin hart när otroliga finish. Det var golf, det. Lennart Bunke Född 1912, Lidingö GK, numera bosatt i Spanien. Förbundssekreterare i SGF åren 67-73. Segrare i RM Oldboys -68. Innan golfkarriären framgångsrik fotbollsspelare med 11 landskamper samt 2 SM-tecken för Helsingborgs IF. Nära »Golfers Handbook» efter 35 års väntan Utan att fördjupa mig i härliga förbundsår, golfronder i glada vänners lag, segrar och nederlag så stannar jag inför en till mig ofta ställd fråga. »Lennart, Du med ditt fina närspel har förstås gjort många hole-in-one?» Mitt svar blir tyvärr alltid detsamma: »Inget»! Visst har jag varit nära ett HIO många gånger. På min meritlista står också ett 50-tal eagles. Och var placeras en oförglömlig albatross på ett längdmässigt fullvuxet 5-par hål? Något känns galet — eller så är rönnbären särskilt sura just nu. Någon säker notering om vem som gjort flest hole-in-one finns inte. En siffra som dock säkert hör till de bättre är de sju HIO som Eric Bengtson, Göteborgs GK, kommit upp i sedan han startade sin golfkarriär 1914. Sex av »ässen» har kommit på Hovås, det sjunde på Tylösand. Säger inte Eric Bengtson någonting? Byt ut Eric mot Urban. — Det fanns så många Erik i golfeliten på min tid (Erik Runfelt, Erik Röhss osv) att jag använde mitt andra förnamn Urban i stället, berättar »Urban» som med 18 landskamper hör till toppnamnen i landskampsstatistiken. Men så hände det en dag att jag fick uppleva ett HIO. Tyvärr ej fabricerat av mig men av en medspelare i mitt gäng. I samband med SKIM spelade vi förbunds sekreterare en speciell »match i matchen». De stora grabbarna spelade det aktuella året i Nyborg och vår danske kollega tog oss »kloka gubbar» till Svendborg. Efter en relativt dålig start för alla de tre inblandade tyckte plötsligt danske Erik: »Nu är det — sen kom ett fult ord — dags att göra hole-in-one!» Han fällde yttrandet på utslagsplatsen till ett kort 3-par hål med en green vilande på en ganska hög platå. »Kan du så kan vi,» blev vårt självklara svar! Erik slår därefter ett magnifikt slag som luktar hole-in-one hela vägen. Min norske kollega, Johan H, är inte sämre; hans slag var närmast en kopia av det första slaget. En överraskad — förlåt kamrater — och hårt pressad Lennart dundrar iväg en toppad järn-sexa rakt mot flaggan. Den blev nog alltför lång trodde vi alla. 76