Det första stora evenemanget på Kevinge efter inv
igningen 1932 var gästspelet av engelske storspelaren Henry Cotton året därpå. Han spelade bl.a. en uppvisningsmatch där 600 personer betalade 3 kr var för att titta på, första gången inträde togs till ett svenskt golfevenemang. Uppvisningsbollen bestod av Ted Roberts, Sune Malmström, Erik Runfelt och Henry Cotton. Jag fick prinsens boll som hade ett tydligt märke av den andra bollen och bevarade den länge som ett minne. — En annan gång spelade jag, Arne Werkell och Harry Fakt en treboll på Kevinge. På 16:e hålet (par-3, 150 m) slog jag ut först — 30 cm från hål! Därpå Harry — 20 cm från hål!! Och vad gör då Arne — jo naturligtvis hole-in-one .. ! Ditt bästa råd efter 64 år som tränare? — Pressa aldrig en klubba! Svinga alltid mjukt och avspänt, golf är inget kraftspel. Titta på mig, jag vägde väl inte mer än 50 kg när jag spelade som bäst och då slog jag ändå inte kortare än mina konkurrenter. — Nu kommer jag på en episod som tillhör de festligare, säger Ted och ögonen ler. — Det måste ha varit 1919 eller 1920 på Råsunda. Det var mitt i högsommaren och på den tiden låg banan nästan helt öde så dags på året. Det var på föroch eftersommaren man spelade golf på den tiden. Under juli åkte man till någon badort. — Banan var som sagt öde och när en bekant på Värmdö tjatat tillräckligt länge gav jag med mig — jag lovade att komma och hälsa på mellan måndag och fredag. Jag var nervös att något skulle hända eftersom jag var ansvarig för banan men jag gav min äldste och bäste caddie i uppdrag att klippa gräset, ta in flaggorna varje kväll och se till att låsa alla dörrar ordentligt. Till slut satte jag mig på skärgårdsbåten ut till Värmdö. Fredag kl 10.00 kom jag tillbaka till Råsunda som överenskommet var. När jag närmade mig banan fick jag en obehaglig känsla över att allting inte stod rätt till. När jag rundade en häck för att titta ut över tredje hålet stannade hjärtat — tredje hålet var borta! Där greenen skulle finnas låg istället en villa med prydlig trädgård och en liten sjö ... Hade jag blivit galen? Såg jag syner? — Försiktigt närmade jag mig huset. Inget liv syntes till. När jag tittade på baksidan av huset fick jag syn på en man i hängmatta. — Hur länge har ni varit här, frågade jag ilsket. — Fyra dagar. — I'm the boss here. Var nu så god och tala om var ni, huset och den här förbaskade sjön kommer ifrån, frågade jag argare och argare. — Fråga inte mig, jag bara ser till huset. Men jag tror dom ska spela in en film här. — Innan kl 3 ska allt det här vara borta annars ringer jag på polis, skrek jag och sprang för att titta om mera av min golfbana var försvunnen. När jag kom tillbaka hade filmfolket kommit tillbaka och inspelningarna kunde avslutas. Och tro det eller ej, när klockan var 3 var alla spår efter huset, trädgården och sjön borta så när som på spåren av två rosenrabatter som dom rackarna grävt i greenkanten! Det var filmfolket från den intilliggande filmstaden i Råsunda som låtit montera upp sina kulisser på den i veckan folktomma golfbanan. Nu kan jag skratta åt det men då var jag rasande, jag var säker på att bli sparkad av styrelsen när de upptäckte att jag låtit folk bygga hus mitt på golfbanan. Så visst blev jag lättad när jag såg att huset gick att montera ner och sjön som låg tvärs över fairway inte var uppgrävd utan bara utlagd på papper. Enda synliga minnet var alltså de två rabatterna och de såren skyndade jag mig snart att läka. — Så rädd som jag blev när jag rundade häcken den gången och fick se ett hus istället för min golfbana har jag varken förr eller senare blivit. Men samtidigt är det förstås ett skojigt minne. Those were funny days .. . Bland de utmärkelser som delas ut efter varje golfår finns också belöningen »Årets golfare» i Göteborgsdistriktet. Elitspelare som Dag Aurell, Kärstin Ehrnlund och Barbro Rehnqvist här till dem som fått hederstiteln. 1973 gjorde juryn ett ovanligt val då man utsåg en oldboy, 74-årige Arvid Schulz, hcp 8. I en av sina ronder det året gick han sju slag under sin handicap. 73