porterade från Skottland huvuden till järnklubbor
na och hickory-käppar, som han avpassade, fernissade och fäste vid huvudena med beck samt lindade nedre delen med beck-tråd. Slutligen lindades övre delen av skaften med skinn. Demonstrationen av detta hantverk ägde rum i hans primitiva verkstad och jag fick ett djupt intryck av den ursprungliga utvecklingen av denna gamla sport. Ännu i dag minns jag den friska doften av trä och skinn, beck och fernissa, som på något sätt hörde ihop med spelets idé. Att klubborna hade sina namn som cleek, mid-iron, jigger, mashie, mashie-niblick etc ingick i bilden. För att göra ett »hole-in-one» behövs det, säger man, bara två saker: Sådan längd på utslaget att bollen helst når greenen och sådan tur att bollen där rullar ner i hålet. Det har faktiskt hänt mig tre gånger, varje gång på 16:e hålet. År 1947 på Kevinge och åren 1972 och 1975 på Mandelieu vid Cannes. Den sista underligt nog i en tre-boll, som bestod av tre f d ordförande i Svenska Golfförbundet nämligen Prins Bertil, Eric Adelswärd och mig själv. Som säkerligen är bekant har den som presterat ett hole-in-one rätt att bära en vinfärgad halsduk med speciellt emblem. För den som gjort tre finns det ytterligare en halsduk benämnd »The King One-holer». Ursäkta min högfärd, men jag skaffade faktiskt en sådan vid mitt senaste besök i London! golfare som var litet förståndiga. Till vänster fanns det massor av besvärligheter men till höger ett berg varifrån bollen ofta studsade vänligt ner på green. Och nog slog jag ut till höger alltid. Jag fick en heltopp som fräste iväg mot ett par stenar på högersidan och studsade all världens väg ... trodde jag. Från stenarna studsade bollen mot en ek och från eken studsade den vidare rätt mot green. Och inte nog med det, bollen rullade rakt fram mot hål och försvann ner i koppen. Så snopen som jag blev då har jag nog varken förr eller senare blivit på en golfbana. Och mitt spel i fortsättningen försvann helt. Mina 12 poäng på de tre första hålen blev bara 12 ytterligare på de återstående 15. Efteråt blev det pommac tillsammans med Sydsvenska Dagbladets golfskribent Fredrik Stenström som då var medlem i Saltsjöbadens GK och var min medspelare. Det var mitt livs första hole-in-one. Hittills har det blivit nio stycken ytterligare men det har skett på mera traditionellt sätt. Tre gånger har bollen slagit ner en meter bortom flaggan och backat ner i hålet. Det här hände alltså 1960. Jag hade börjat med golf hösten innan som 16-åring inspirerad av att min äldsta syster var gift med Staffan Westman, en duktig golfare. Vi var ett tiotal grabbar som började i samma veva som jag och alla gick snabbt ner till handicap 4 eller lägre. Förklaringen till det var kort sagt Thure Lindskog, Saltsjöbadens trotjänare som pro. Han tog verkligen hand om oss på bästa sätt och gav oss massor av gratislektioner. Varje gång vi kom in efter 9 hål hejdade han oss och delade ut sina råd. Hans Hedjerson Född 1943, Saltsjöbadens GK, Lidingö GK och Wermdö G & C C. Elitspelare under de senaste tio åren. Segrare i SM -70 och -71, i SISM -70 och -75 och i SKIM -74. Spansk amatörmästare -73 och -74, tysk mästare -76. Blev pro -77 och har bl.a. vunnit Flygt Open -77. En robust spelare med stort självförtroende och starkt psyke. Ett lyckoslag som förstörde en lovande rond Det hela hände en onsdagstävling våren 1960 på Saltsjöbadens 3:e hål (som numera är övningshål). Jag minns situationen mycket väl. Mina första hål i den tävlingen var något alldeles extra för en 17-årig nybörjare med handicap 22 (tror jag ...). På första hålet gjorde jag par. På andra hålet gjorde jag mitt livs första birdie på ett par-4-hål. Sju poäng på två hål — gissa om jag jagade nya poäng på tredje hålet. Jag siktade förstås till höger. Det gjorde alla färska 78 Claes Jöhncke Född 1941, Linköpings GK och Stockholms GK, sedan -73 bosatt i New York. Ett av de stora spelarnamnen genom tiderna. Under slutet av 60-talet var han vår jämnaste och bäste spelare med en mjuk, maskinmässigt säker sving. Specialist på slagspel och vann åren 63-69 sju raka segrar i SISM och dess föregångare, 72-hålstävlingen. Tre gånger mästare i SKIM medan han fick vänta ända till -72 på första segern i match-SM. Medverkat i flera VM och EM och uttagen till kontinentlaget sex gånger. Fransk juniormästare -59. Har nått framgångar även i USA och skulle säkert tillhöra elitskiktet ännu idag om han bodde kvar i Sverige. Härlig stämning när vi bröt britternas segersvit För mig ligger det väl närmast till hands att tänka tillbaka på någon av de prominentare tävlingar, som jag lyckats vinna. Jag tog fram min gamla klippbok för att med dess hjälp friska upp mitt minne. Tyvärr gjorde det inte så värst mycket nytta. Härliga minnesrika