Och säsongens nya bollar ska vi bara inte tala om
— tester hade minsann visat att alla slog vansinnigt mycket längst. Och högst, förståss. Jag fick faktiskt en mycket obehaglig känsla av att själv vara den som var ivägen för de här tingestarna och undrar ofta om det inte skulle vara allra bäst att bara lägga upp en av de här självgående bollarna och lägga en — i princip — självgående klubba bredvid. Nåja, efter ett tag nedsteg Diversehandlaren från sitt prylrike och iklädde sig rollen som Instruktör. Jag bara väntade att först skulle en syster komma och säga »Varsegod, nästa», men det skulle det inte. Det vore i och för sig inget stilbrott, vad jag hört kallas gärna golfkurser kliniker .. . Instruktören tittade och lyssnade, jag svingade och instruktören petade på mig här och var med en gammal järnfemma, som nog hade vuxit fast på instruktören (för ingen har sett honom utan) och han talade till mig och sade att det var inget större fel på huvudet (han menade givetvis hållningen ur golfsynpunkt) och att greppet dög och att stålfjädern jag hade istället för vänsterarm inte heller behövde dömas ut. Men, sade han, däremot måste vi (»vi» säger riktiga läkare också), däremot måste vi arbeta bort knäsvajet och höftvridningen och framförallt jobba med tyngdpunkten. Ett antal lektioner där vi ändrade på de här sakerna, skulle göra susen. Ingenting är så dåligt, att det kan bli sämre. Men, det kunde det. Efter att under lång tid bidragit till Diversehandlarens och hans hustrus och barns överlevnad, vågade jag mig inte längre ut på banan, ja t.o.m. på driving rangen lurpassade jag för att få mattan längst bak. Mina tidigare höghandicapscorer framstod som ouppnåeliga drömresultat. Jag sökte på nytt trösten. För jag håller mig nämligen med två pron. Den ena är Diversehandlare där jag har sommarstället och den andra (eller första i det här sammanhanget) vid vinterlägret. Sommartröstaren tittade på mitt elände. Jag visste vad han skulle säga. Och han sa det: Det var inget fel på knäarbetet (aktiva och bra, sa han faktiskt), höfternas rörelser utmärkta och tyngdpunkten rätt. Nej, som han såg det, skulle jag, givetvis under hans ledning, på bara några tillrättaläggande lektioner, komma upp i en för mig hittills okänd spelstyrka. Det var faktiskt bara axelpartiets vridning, bålen och nånting med fötterna, som inte var bra. Och ytterligare en pro fick den sommaren sin utkomst rejält tilltagen. I min dimmiga hjärna kommer jag inte ihåg riktigt vad jag sänkte och höjde, greppade om, vred ut eller in, öppnade eller stängde. Det var lite svårt att hålla reda på alla instruktörerna och råden den säsongen. Nej, jag gick inte till flera Pron, utan jag tänker på de här stackars oavlönade instruktörerna, som arbetar på fältet, så att säga. Det har faktiskt visat sig med åren, att de flesta av mina golfkompisar är instruktörer. Och väldigt serviceminded också. Man behöver inte ens be om råd, förrän de är vid ens sida och förtroligt viskar, att man minsann skulle slå mycket rakare om man ändrade greppet så här och vred fötterna sådär. Jag vill ju inte gärna göra mina vänner ledsna när de är så vänliga och kunniga, så jag ändrar ju greppet så här och vrider fötterna sådär. På så sätt är jag också Golfgudarna måste ha satt sitt finger på Boråsbanan under åtta dagar i augusti 74. På de åtta dagarna fick nämligen banan uppleva fem hole-in-one. För två av dem svarade Anders Norén. Det statistiskt helt osannolika var att han gjorde det på samma hål (nr 7) — och två dagar i följd .. ! Den 10 augusti hade Anders carry ett par meter framför flaggan med sin järnsjua varpå bollen snällt rullade ner i hål. På natten drömde Anders att han såg sig själv upprepa slaget nästa dag. Och det var precis vad som hände! Men inte riktigt. Den 11 augusti slog nämligen Anders sin sjua med sådan precision att bollen hade carry direkt i koppen — och märkligt nog stannade kvar! Den statistiska chansen för två HJO i rad är en gång på 1.000.000. en populär och väl ansedd golfpartner. Jag menar, man är ju inte så drummelaktig så man klår sina lärare heller. Men min golf förblir vad den är — eller snarare inte är. Det är synd att alla dessa vänliga människor runtom en ser så olika saker. Jag vet inte om jag orkar så länge till. Eller är det Golfgiftet som får mig att uthärda? Vad är det som gör att man orkar med påfrestningen att (vilket också drabbat mig åtskilliga gånger) ena dagen spela riktigt bra och sägandes att äntligen lossnar det och anmälde sig till nästa tävling och lottas ihop med främlingar och att nu ska dom få se på Nicklaus. För att sedan råka ut för att praktiskt taget inte träffa bollen! Man önskar man ville drunkna i något strategiskt vattenhinder eller att någon måtte glömma att skrika fore, så man fick sövas av en kraftfull drive — vad som helst, bara man slapp att sysselsätta sig med detta vedervärdiga spel i fyra timmar till. Lyssnandes på uppmuntrande tillrop och nya oprövade Råd. Om det nu inte finns något gift, som drabbat oss golfare, så är det förståss så att vi är en överlägsen elit. En elit som snarast måste utnyttjas på ledande befattningar i industri och samhälle. Jag är härdad. Med ett psyke av stål. Tränad att alltid komma igen. Att aldrig ge upp, utan ständigt pröva nya vägar. Lyhörd och smidig. Går det åt skogen idag, så går det säkert bra imorgon. Då börjar ju resten av ditt liv. Golfare måste vara eliten av människor. Vi som orkar spela golf, vi orkar allt. 57