Hur orkar jag spela golf? Författare till följand
e betraktelse är Karl Agge Wåhlander, till vardags reklamproducent och marknadsförare. Dessutom hängiven — men hopplöst irrationell — golfare som ena dagen ser golfspelet med största allvar, för att nästa dag förvånat lyfta på ögonbrynet åt någon av sportens egenartade företeelser. Avreagerar sig då gärna med ett kåseri. Drabbar huvudsakligen Lidingö och Kalmar med sitt golfspel. Det finns statsmannaord på att golf är ett omöjligt spel. Det är värre än så. Golf är nedbrytande. En psykisk pina. En mental påfrestning, som egentligen borde vara outhärdlig. Det måste vara något slags gift — något övermänskligt, kanske rentav en fasansfull farsot. Eller är det så enkelt att alla golfare är mentala machosister? När jag stundom under säsongen håller på och bryter samman, efter en ur resultatsynpunkt mycket tvivelaktig runda (som det så tjusigt och lättvindigt heter — törnbeströdd vandring vore en bättre beskrivning), så klappar Bror Duktig mig på axeln och säger, att det är ju inte så farligt och att jag ju är höghandicapare och det vore mycket värre om jag var låghandicapare, osv. 56 Och att ser jag bara upp med att hålla huvudet lågt och ändrar lite på greppet och tänker på att inte tänka och slappnar av i vänsterarmen, som visserligen ändå skall vara som en stålfjäder, så blir det så bra så. Efter att utan framgång provat de goda råden, inser jag detta inte längre är ett lekmannaproblem. Här krävs kvalificerad rådgivning. Det måste vara såna som jag som prona lever på. För naturligtvis går jag till min pro. Det gängse uttrycket är »min pro». Det är lika naturligt som att gå till sin läkare eller sin psykiater eller sin tandläkare. Enda skillnaden är att man sällan blir inlagd — taxan är ungefär densamma. Jag gick till min pro. Ja, ibland får de övriga i klubben låna honom, så att de kan säga att han är deras pro också, men det är min pro, egentligen. Han var glad att se mig sade han. Jag antar att det är samma sorts glädje som en bilskolelärare känner, när han ser Hopplösa Bilföraren komma till körlektionerna. En satanisk glädje som bygger på vissheten att affärerna ytterligare en tid kommer att gå bra och att hustru och barn inte skall behöva svälta. Eftersom prona är de enda sporttränare jag känner till, som dessutom bedriver diversehandel, så tog det som vanligt ett tag att komma fram till mitt egentliga ärende. Jag måste ju titta på de nya allra längsta klubborna, som stod tätt intill dem som bara gick längst.