Under många år fanns det bara tre instruktörer i
Sverige: George Roberts på Hovås, hans bror Ted i Stockholm och William Hester i Falsterbo. Här är den trion plus Robert Murray, Köpenhamn samlade i Falsterbo 1920 för »skandinaviskt gromästerskap», fr v: George Roberts, Murray (som 1919 ersatte Turnbull i Köpenhamn), Hester och Ted Roberts. avgiften var 1:50 per timme och tillföll klubben. När jag kom tillbaka året därpå förbättrades villkoren. Mera minnen från din första tid i Sverige? — Jag kommer att tänka på den första proffstävlingen i Sverige. Den spelades 1915 på Hovås mellan Hester från Falsterbo, Turnbull från Köpenhamn och så George från Hovås och jag från Stockholm. Jag lyckades vinna trots att jag slog av skaftet på min mashie på tredje hålet. Eftersom vi bara hade tre järnklubbor på den tiden (iron, mashie och putter) var det svårt att klara sig utan den. Vid lunchrasten kunde jag sätta dit ett nytt skaft (av trä, endast klubbhuvudet var av järn) och så lyckades jag ändå vinna. — Aret därpå spelade vi en ny tävling, nu på Falsterbo. Då hade jag ett annat problem — jag var helt utan bollar. Några caddies lyckades hitta tre bollar i dikena på Råsunda som jag målade vita. — Efter första ronden på Falsterbo hade jag bara en boll kvar. Det var en underlig boll. Hur jag än hookade eller sliceade så kom alltid bollen tillbaka in på fairway. Till slut vägrade Turnbull att spela längre om jag inte bytte boll. Eftersom jag inte hade någon mera boll hade jag varit tvungen att bryta om inte min bror George till sist lånat mig en boll. Och så vann jag den tävlingen också. Vilket var din största seger? — Jag spelade nog min bästa golf i början av 30-talet. Då vann jag också min kanske roligaste seger — i Båstads stora inbjudningstävling i samband med invigningen 1930. Jag lyckades vinna efter en hård duell med amatören Stig Boström, Falsterbo. Avgörandet föll på näst sista hålet där jag gjorde eagle efter drive, brassie och inspel rakt i koppen. Året därpå blev jag tvåa efter Percy Alliss och slog då flera starka engelsmän. Du har arbetat vid en och samma klubb hela din karriär men ändå på tre olika banor: Råsunda, Lidingö och Kevinge — vilken minns du helst? 72 — På Sitt sätt Lidingö. Det kändes som att komma till himmelriket när vi efter åren på Råsunda kunde flytta till en riktig bana. Råsunda blev bättre och bättre med åren men någon bana som kan jämföras med dagens banor var det förstås inte alls. När vi flyttade till Lidingö ökade medlemsantalet snabbt från 50 till 250. Mer arbete men också mer inkomster. Men framförallt minns jag Lidingö-tiden som en idyllisk tid. Golf var mer lek än vad det blivit på senare år. We had fun those days . . . Det underligaste du varit med om på en golfbana? — Det är nog historien om Prins Eugen och bollarna som krockade i luften (se Rit-Olas teckning här nedan).