tänkespråk som mellan Himmel och Helvete, ytterli
gheterna berör varann och från Skymf till Triumf. Hur många poäng vi fick i tävlingen? Min vän, det har jag glömt för länge sen. Men inte att både öl och champagne smakade bra. Extra gott, för vid prisutdelningen fick jag dela min glädje med hundratalet glada, generösa sommargolfare. om lyckades jag dock ta kommandot. Vändpunkten kom när jag i en mycket spännande final på 36:e hålet i Båstad (nuvarande 10:e) lyckades sätta upp andraslaget på green och få en birdie vilken gav mig segern med 1/0. Britt Matts son Född 1925, Stockholms GK. Dominerade helt svensk damgolf under 50-talet. Spelade tolv SM-finaler och segrade i åtta. Fem segrar i SKIM. En seger i SGF:s 36-hålstävling. Leder damstatistiken över antal spelade landskamper. Syster till Lidingös pro Harry Fakt. Bollen som klättrade uppför flaggstången Mitt bästa golfminne är i själva verket en rapsodi av minnen från många glada golfår. Tre vill jag fästa på pränt: • Den tävling jag minns kanske allra bäst är DN:s Allianstävling från år 1945, en foursome slagtävling med hcp med en professionell och en amatör i laget. Tävlingen gick på Kevinge och jag hade min bror Harry som partner. Vi vann men egentligen har jag inget minne av att jag spelade, jag gick som på moln och steg bara ner då och då för att slå på bollen. Och inte alltför ofta heller eftersom vi alltså vann. Det var en fantastisk känsla med den stora publiken som på mig då verkade som en massa som bar fram oss. Inga urskiljbara ansikten utan helt enkelt ett kompakt stöd. En underbar känsla som jag aldrig senare upplevt lika starkt. • 1964 blev jag historisk genom att »leda» VM, dvs slå ut första driven i den första VM-tävlingen för damer som spelades på Saint Cloud i Paris. Starten föregicks av en presentation av de spelare som stod i tur att slå ut. Eftersom jag hade en del segrar av olika valörer bakom mig så tog det ett slag innan turen kom till Jaquette, Belgien och en flicka från Australien som var mina medspelare i premiär-trebollen. Jag var alltså den som skulle slå ut först och att jag efter den långa presentationen överhuvudtaget träffade bollen var en prestation. Den stora publiken var mycket vänlig och applåderade snällt men det hade de nog gjort även om jag slagit ett luftslag. De flesta var förmodligen golfare själva och visste hur det kändes. • Margaretha Warberg (född Gidén) har jag haft många heta duster med genom åren. I början av våra karriärer träffade vi alltid på varandra i olika sammanhang och vi vann varannan gång ungefär. Så småning82 Gunnar Mueller Född 1948, Lunds GK m.fl., numera Rya GK. Blev -73 efter en amatörkarriär med bl.a. seger i SKIM-71 den förste svensk som satsade på professionellt tävlingsspel. Har sedan -73 regelbundet spelat på Europatouren med 87:e plats på order-of-merit som bästa resultat. Dessutom tävlat i Asien, USA m.fl. länder. Största meriter femte plats individuellt i World Cup -78 och spel sista dagen i British Open -73. Vann SPGA-mästerskapen -78. Historien om 15 klubbor som fick ett lyckligt slut Året var 1969. Mitt sista juniorår. Trots ett illa tilltygat knä och »lumpen» fick jag Arne Lindeströms förtroende att vara med i JEM-laget på Penina i Portugal.Övriga i laget var Michael Örtegren, (även han i lumpen), Olle Dahlgren, Rikard Hanson, Staffan Mannerström och Christer Nilsson. Men det hade aldrig blivit ett sån't minne för livet om inte Arne Lindeström varit med som lagkapten. Han hade ett inflytande på laget som han antagligen inte fattade själv. Normalt ska ju en lagkapten lugna grabbarna och visa en auktoritär, positiv »det-ordnar-sig-attityd» på banan. Inte Arne. Han kom med sittkäpp och kikare, likblek i ansiktet och ett oroligt uttryck i ögonen. Vi spelare hade all möda i världen att lugna ner honom. Vi hade helt enkelt inte utrymme att vara nervösa för vårt eget spel utan försökte bara slå bra slag, så att Arne inte skulle ramla bakåt och drunkna i något vattenhinder på Penina. Att jag kommer ihåg just detta JEM så klart beror En annan gång möttes vi på Rungsted. På 11:e hålet hade vi båda bra drives. Margaretha slog ett bra andraslag och låg väl framme medan jag bara fjuttade till bollen och hade långt kvar till green. Jag tog lugnt fram min järnfyra och försökte igen. Bollen slog ner just kort om flaggan, studsade fram mot flaggstången och — faktiskt — klättrade av rotationen vidare uppför stången en bit innan den vände och lade sig precis vid hålkanten. Jag fick min birdie mot Margarethas par och hålet var mitt. — Ska du fortsätta med att klättra på flaggstängerna så vill inte jag vara med längre, sa Margaretha. Men hon kunde vara lugn. Varken förr eller senare har jag lyckats med det konststycket. Försök själva får ni se hur lätt det är ... !