Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34 »Vi visste att många av dem var mö
rdare. De började sälja droger på arbetsplatsen och trakassera andra anställda.« andra på Doras arbetsplats var korrupta, och de korrumperade kastade i sin tur ut Dora Gómez ur klubben. Nu stod hon utan fackförening och det betydde att hon lätt hade kunnat bli avskedad. Därför var det viktigt att snabbt bilda ett nytt fack. − Den dagen föddes fackföreningen för Colombias postarbetare, säger Dora Gómez. Att få den registrerad var ett problem. Myndigheterna ville inte ha några protester vare sig mot privatiseringen eller mot paramilitärerna, som från 2003 och framåt skulle få en chans att anpassas i samhället. Statliga företag var skyldiga att ta emot sin kvot vilket skapade mycket rädsla hos medarbetarna. − Etthundrafemtio personer började hos oss. De flesta var demobiliserade paramilitärer, några kom från gerillan, och de flesta var män och vi visste att många av dem var mördare. De började sälja droger på arbetsplatsen och trakassera andra anställda. När jag fick höra det kände jag mig tvingad att gå till ledningen och anmäla dem. Men ledningen som hade ett ont öga till Dora Gómez och hennes kamp för rättvisa gjorde inget mer än att avslöja hennes namn för paramilitärerna. Det ledde till att hon och andra i det nya facket blev hotade. Turerna med privatiseringen, som antog formen av en nedläggning tills alla anställda var borta, var komplicerade. 810 personer hade slutat självmant efter ett erbjudande om en mindre summa pengar, 1 200 blev kvar tills de för fyra år sedan tvingades ut på en fotbollsplan av kravallpolis: ni och ni och ni är avskedade, adios! Den decimerade skaran på 300 personer jobbade kvar till den slutliga dödsstöten i december 2008. − Just nu försöker vi organisera brevbärare, som jobbar som frilans, och sedan kommer vi att bli en starkare kraft att räkna med. Känner du att du har fått offra mycket? − Si, mucho. Jag har inte hunnit med min familj. Min son jobbar här i Colombia och min dotter bor i USA. Jag hinner inte besöka vare sig dem eller mina syskon, men de har alltid förstått mig och stöttat mig. 34 KOLLEGA 2-10
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68