Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37 När hennes pappa inte kom hem från
sin joggingtur befarade Shaira Rivera att han hade råkat ut för en olycka och låg på sjukhus. Familjen letade överallt. Först efter att de hade delat ut flygblad i grannskapet hörde ett vittne av sig. Familjen hoppades i 82 dagar Vittnet trädde fram en vecka efter att fackföreningsledaren Guillermo Rivera försvann den 22 april 2008 och berättade att hon sett honom komma joggande när han blev stoppad av polis. Just i det gathörnet fanns en övervakningskamera som skulle ha kunnat bekräfta uppgifterna om den inte just då hade varit trasig. Guillermo Riveras familj, släkt, vänner och arbetskamrater hade inget att gå på och i åttiotvå dagar levde de i ovisshet. Först när en död man som hittats på en soptipp i bara underkläder, torterad och strypt, hade förts till en kyrkogård för att begravas som okänd kunde kroppen i sista stund identifieras som Shairas pappa. − De där dagarna var mitt livs värsta, säger Shaira Rivera och kryper ihop i sin fåtölj. Varje morgon vaknade hon och hoppades att hon skulle få goda nyheter om sin pappa. Var han oskadd, fick han mat? Hennes lillasyster, som då var åtta år, sa: ”Jag hoppas att ingen tvingar honom att tvätta och städa, för det är det värsta han vet.” Shaira Rivera är 24 år. Hon bor ensam i en lägenhet med fyra små rum och pentry, i ett bostadsområde som skyddas av höga grindar och en utposterad vakt. Många av fönstren är öppna, ett täcke hänger på vädring från ett, från ett annat hörs en radio. Klockan är nio på morgonen. Himlen är blå och vindarna varma. En koltrast sjunger. Hennes pappa älskade naturen och hade en social medvetenhet som hon tror att hon har ärvt. Shaira Rivera ska bli socialarbetare. Hon blev klar med universitetsstudierna förra året och jobbar nu på sitt examensarbete. − Jag följde ofta med min pappa och hela min uppväxt bestod av möten med facket eller colombianska kommunistpartiet. Han tog också med mig på fotbollsmatcher och lärde mig att spela schack. Som barn hade hon inga syskon men pappan fick ytterligare en dotter sedan hennes föräldrar hade skilts. Först bodde Shaira Rivera hos sin mamma. Men för fyra år sedan dog mamman, i en, som hon säger, ”naturlig död”. Shaira Rivera flyttade till sin pappa, hans nya fru och sin halvsyster. Trots att hon genom årens lopp hört talas om flera mord på hans vänner tänkte hon aldrig hennes pappa skulle råka illa ut. Hon berättar om hur de under de plågsamma månaderna av ovisshet tryckte upp affischer och A4-blad med foto och gick runt och delade ut till alla dörrvakter i området. Nyheten om att Guillermo Rivera hade hittats mördad kom inte från polisen utan från ett morgonprogram på tv. Två år har snart gått men när Shaira tänker tillbaka är hon tvungen att sluta prata en stund. Processen med att få fast mördaren eller mördarna har inte avancerat särskilt mycket. Kvinnan som hade sett Shairas pappa gripas vågade aldrig vittna, och en av pappans bästa kompisar som försökte sätta press på myndigheterna blev hotad till livet och tvingades lämna landet. Shaira Rivera hoppas ändå att rättvisa ska skipas en dag. Hon har fått mycket stöd av Hijos e Bogotá 9-19 februari 2010 Människor som döper sin flygplats till El Dorado måste ha humor. Jag log när jag äntligen kom i säng, sov stötvis och vaknade med en dundrande huvudvärk. Men jag var i Anderna, på 2 600 meters höjd, nära ekvatorn, och den känslan var ännu starkare. Vatten, piller och fram till fönstret. På ett plåttak hoppade duvor och en koltrast, och koltrasten sjöng, och jag såg berg och höghus och blomkrukor på utsidan av fönstren. Frukosten nere i matsalen förstärkte min upprymdhet. Papaya, EVA KARLSSON 2-10 KOLLEGA 37 mango, äggröra, bacon, en god bananbulle, nybakat bröd, jordgubbsjuice och kaffe från… Colombia. Resan började i fantasin för två månader sedan, i december. Kollegas redaktion hade fått ett resestipendium hos LO-TCO:s biståndsnämnd och chefen frågade var och en av oss reportrar om vi var intresserade av en reportageresa till Colombia. Jag ville mest. Läs hela reseberättelsen på www.kollega.se Hijas, en ungdomsorganisation som grundats av söner och döttrar till försvunna, anhållna och mördade personer inom den colombianska vänstern, och ser fram emot att ta sin examen i vår och få ett jobb. kollega.se Längre versioner, fler intervjuer med kvinnor samt om Unionens senaste projekt i Colombia presenteras på www.kollega.se När hennes pappa inte kom hem från sin joggingtur befarade Shaira Rivera att han hade råkat ut för en olycka och låg på sjukhus. Familjen letade överallt. Först efter att de hade delat ut flygblad i grannskapet hörde ett vittne av sig. Familjen hoppades i 82 dagar Vittnet trädde fram en vecka efter att fackföreningsledaren Guillermo Rivera försvann den 22 april 2008 och berättade att hon sett honom komma joggande när han blev stoppad av polis. Just i det gathörnet fanns en övervakningskamera som skulle ha kunnat bekräfta uppgifterna om den inte just då hade varit trasig. Guillermo Riveras familj, släkt, vänner och arbetskamrater hade inget att gå på och i åttiotvå dagar levde de i ovisshet. Först när en död man som hittats på en soptipp i bara underkläder, torterad och strypt, hade förts till en kyrkogård för att begravas som okänd kunde kroppen i sista stund identifieras som Shairas pappa. − De där dagarna var mitt livs värsta, säger Shaira Rivera och kryper ihop i sin fåtölj. Varje morgon vaknade hon och hoppades att hon skulle få goda nyheter om sin pappa. Var han oskadd, fick han mat? Hennes lillasyster, som då var åtta år, sa: ”Jag hoppas att ingen tvingar honom att tvätta och städa, för det är det värsta han vet.” Shaira Rivera är 24 år. Hon bor ensam i en lägenhet med fyra små rum och pentry, i ett bostadsområde som skyddas av höga grindar och en utposterad vakt. Många av fönstren är öppna, ett täcke hänger på vädring från ett, från ett annat hörs en radio. Klockan är nio på morgonen. Himlen är blå och vindarna varma. En koltrast sjunger. Hennes pappa älskade naturen och hade en social medvetenhet som hon tror att hon har ärvt. Shaira Rivera ska bli socialarbetare. Hon blev klar med universitetsstudierna förra året och jobbar nu på sitt examensarbete. − Jag följde ofta med min pappa och hela min uppväxt bestod av möten med facket eller colombianska kommunistpartiet. Han tog också med mig på fotbollsmatcher och lärde mig att spela schack. Som barn hade hon inga syskon men pappan fick ytterligare en dotter sedan hennes föräldrar hade skilts. Först bodde Shaira Rivera hos sin mamma. Men för fyra år sedan dog mamman, i en, som hon säger, ”naturlig död”. Shaira Rivera flyttade till sin pappa, hans nya fru och sin halvsyster. Trots att hon genom årens lopp hört talas om flera mord på hans vänner tänkte hon aldrig hennes pappa skulle råka illa ut. Hon berättar om hur de under de plågsamma månaderna av ovisshet tryckte upp affischer och A4-blad med foto och gick runt och delade ut till alla dörrvakter i området. Nyheten om att Guillermo Rivera hade hittats mördad kom inte från polisen utan från ett morgonprogram på tv. Två år har snart gått men när Shaira tänker tillbaka är hon tvungen att sluta prata en stund. Processen med att få fast mördaren eller mördarna har inte avancerat särskilt mycket. Kvinnan som hade sett Shairas pappa gripas vågade aldrig vittna, och en av pappans bästa kompisar som försökte sätta press på myndigheterna blev hotad till livet och tvingades lämna landet. Shaira Rivera hoppas ändå att rättvisa ska skipas en dag. Hon har fått mycket stöd av Hijos e Bogotá 9-19 februari 2010 Människor som döper sin flygplats till El Dorado måste ha humor. Jag log när jag äntligen kom i säng, sov stötvis och vaknade med en dundrande huvudvärk. Men jag var i Anderna, på 2 600 meters höjd, nära ekvatorn, och den känslan var ännu starkare. Vatten, piller och fram till fönstret. På ett plåttak hoppade duvor och en koltrast, och koltrasten sjöng, och jag såg berg och höghus och blomkrukor på utsidan av fönstren. Frukosten nere i matsalen förstärkte min upprymdhet. Papaya, EVA KARLSSON 2-10 KOLLEGA 37 mango, äggröra, bacon, en god bananbulle, nybakat bröd, jordgubbsjuice och kaffe från… Colombia. Resan började i fantasin för två månader sedan, i december. Kollegas redaktion hade fått ett resestipendium hos LO-TCO:s biståndsnämnd och chefen frågade var och en av oss reportrar om vi var intresserade av en reportageresa till Colombia. Jag ville mest. Läs hela reseberättelsen på www.kollega.se Hijas, en ungdomsorganisation som grundats av söner och döttrar till försvunna, anhållna och mördade personer inom den colombianska vänstern, och ser fram emot att ta sin examen i vår och få ett jobb. kollega.se Längre versioner, fler intervjuer med kvinnor samt om Unionens senaste projekt i Colombia presenteras på www.kollega.se
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68