Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35 Olinda Riaño letar i plånboken, oc
h får fram en bild på en söt flicka på tretton år. Det är dottern Andrea som föddes med en hjärnskada som påverkar minnet. − Jag sköt upp att skaffa barn, det hände så mycket på jobbet med nedläggningar och sådant, säger hon och pussar fotografiet. »Min man har fått vara både mamma och pappa« ”Vilken tur du har som jobbar på ett multinationellt företag”, brukar Olinda Riaño få höra när hon berättar var hon jobbar. Visst, men titta på min handled, mitt hjärta, min rygg, svarar hon. Trettio procent av alla kvinnor som fått sluta på Unilever har hälsoproblem. − Företaget respekterar inte ens fall när arbetsskadan är fastställd, inte ens då kan man få andra arbetsuppgifter. Jag vill inte tänka på hur andra har det, vårt kollektivavtal tillhör ändå det bästa i livsmedelssektorn. Vi sitter på IMP:s kontor, den colombianska kvinnoalliansen för fred, där flera av våra intervjuer äger rum. Alla är måna om oss och vill inte att vi ska ta taxi till farliga områden i Bogotá och därför tar de sig hit i stället på sin dyrbara fritid. Olinda Riaño, som fastnade i trafiken och var sen, kom insusande i röda gympaskor och ett smittande skratt. Efter en kopp kaffe berättar hon att hon jobbar med paketering och har roterande skift. Åttatimmarsskift och sextontimmarsskift. Sexton timmar åt gången! Finns det ingen lag som förbjuder det? − Staten tillåter det, men man får förstås övertidsbetalt och därför ställer många upp på det. Alla vill tjäna extra. Och så finns det ett hot i bakgrunden, ställer inte jag upp så finns det andra som vill ha mitt jobb och som ställer upp. Hur många raster har ni på ett sådant skift? − En kvarts frukostrast och senare en lunchrast på en halvtimme, inget mer. Olinda Riaño är fyrtiofem år. Hon började på Unilever för tjugofyra år sedan, på en avdelning där de anställda utsattes för många tunga lyft. Hon såg hur det slet särskilt på kvinnorna och gick till facket för att få till stånd en förbättring, kanske man kunde lyfta två och två? Men ingenting hände. Olinda beklagade sig hos en kollega som sa att om hon skulle komma någon vart var det bäst att hon blev aktiv själv. − Jag tänkte att då gör jag det. Men jag var rädd, säger hon. Hon kommer från en familj med sju män och två kvinnor, och försökte intala sig att eftersom bröderna inte kunde trycka ner henne skulle inte männen på företaget lyckas heller. − På den tiden kände jag inte till vilka rättigheter man har och vilka regler företaget bröt mot. Nu vet Unilever att jag vet och skulle de hitta en laglig grund att avskeda mig så skulle de göra det. Just nu håller klubben på att slåss för att människorna som har haft de jobb som flyttar från Bogotá till Cali ska få följa med och jobba där. − Men vi är en liten fackförening. På trehundra anställda har vi åtta medlemmar. En av orsakerna till det låga medlemsantalet är att många är ensamstående mödrar och de är så rädda att förlora sitt arbete att de inte vågar organisera sig. Sedan arbetsrätten i Colombia försämrades har arbetsgivarna alla vapen, och det utnyttjar företaget. En gång avskedade direktören trettiofem anställda bara så där. − Vi skrev brev till Unilever i andra länder för att få stöd, men folk sätter sina personliga intressen före de kollektiva. Det gör ont att se. Får jag ställa lite personliga frågor? Olinda Riaño ler uppmuntrande mot mig och lutar sig framåt. Vad har du för lön? COLOMBIA VÄRST I VÄRLDEN ● Förra året mördades 40 fackligt aktiva personer i Colombia. ● 60 procent av alla som mördas i världen på grund av facklig aktivitet är colombianer. ● Sedan 1986 har 2 800 fackföreningsaktivister mördats. Från fackför- eningshåll hävdas att det rör sig om 4 000 personer. ● Över 90 procent av brotten leder inte till åtal. ● På tjugofem år har organisationsgraden sjunkit från 12 procent till mindre än 4 procent. Minskningen beror på en antifacklig politik och att folk inte vågar gå med i facket. ● Förutom fackföreningsfolk är de främsta måltavlorna människorättsförsvarare, studentaktivister, journalister och människor som kräver sin rätt att få tillbaka mark och egendom, som har stulits från dem. l Colombia har 3-4 miljoner internflyktingar. Enbart Sudan har fler. Källor: Svenska ambassaden i Colombia, Colombianätverket, Juan Carlos Celis vid Universidad de Antioquia. 2-10 KOLLEGA 35 − Minimilönen för de tillsvidareanställda på företaget är 1 100 000 pesos (3 850 kronor). Jag tjänar 1 460 000 pesos (5 100 kronor) i månaden. Bor du ensam? − Jag är lyckligt gift, skrattar hon. Hon tar fram sin plånbok och visar bilder på sin man och på dottern och pussar den mörklockiga söta flickan. − Andrea fick syrebrist vid förlossningen och fick en hjärnskada som påverkar minnet. Det har varit mycket dribblande med att byta skift för att kunna gå med Andrea på behandlingar och terapi. Har ni haft hjälp av släkt och vänner? − Nej, vi var ganska isolerade. Det var en svår period i mitt liv och jag fick ta stort ekonomiskt ansvar. Jag ville fortsätta att jobba med facket, det var för viktigt att lägga åt sidan, och jag försökte ta passen mellan två och tio på kvällen när min man kunde vara hemma. Han har fått vara både mamma och pappa ibland. Hur bor ni? − Vi bor i en lägenhet på 61 kvadratmeter som vi har köpt. Vi betalar 700 000 pesos (2 450 kronor) i månaden i ränta och amortering. Hur kommer du till jobbet? − Först promenerar jag till en gata där jag tar en buss som kostar 1 300 pesos (inte fullt fyra kronor). Om jag åker på morgonen tar resan tjugofem minuter från dörr till dörr. På eftermiddagen när det är mer trafik kan det ta upp till en timme. Det händer att jag går hela vägen. Har du med dig matlåda? − Vi har en restaurang på företaget som de håller på att avveckla. Vi hade också transporter som de har tagit bort. Enligt kollektivavtalet har ➼
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68