Advokaten 1
i de uttalat antisemitiska och rasistiska grupper
som klär ut sig och marscherar uniformsklädda med nazistinspirerade vimplar och standar. Främlingshatet finns överallt, också i de fina salongerna och hos de välutbildade. Dessa krafter röner också uppskattning hos en del förtroendevalda politiker från ett av Sveriges numera, enligt vissa opinionsmätningar, största riksdagspartier. det brukar anföras att antisemitiska och rasistiska förespråkare, i likhet med alla andra, har rätt att nyttja sin yttrandefrihet. Yttrandefriheten är som alla vet grundlagsfäst. Den syftar ytterst till att skydda det öppna demokratiska samhället och de rättigheter detta erbjuder sina medborgare. Yttrandefriheten är dock inte total. Den har sina lagstadgade begränsningar. Yttrandefriheten har däremot kommit att missbrukas för ändamål som inte alls ligger i linje med de demokratiska värderingar som ligger till grund för regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen. Samtidigt som demonstrationsfriheten och yttrandefriheten möjliggör för odemokratiska och rasistiska organisationer att komma till tals, är yttrandefriheten idag under starkt hot. Flera är, likt Turkiet, de länder som försöker begränsa medborgarnas yttrandefrihet. Så har det alltid varit. Under nazismen brändes över tvåtusen böcker. Innehållet ansågs strida mot den tyska själen i vad som betecknades som ”Aktion wider den undeutschen Geist”. Sådant skulle kunna inträffa igen. Det är, trots förekommande missbruk, ändock ytterst vanskligt att göra inskränkningar i grundlagsfästa rättigheter i syfte att komma till rätta med avarter i samhället. Även om yttrandefriheten kan tyckas väl vidsträckt och ibland upplevas som smaklös och stötande är det förenat med stora problem att begränsa den i lag. Yttrandefriheten ska skydda också smaklösa och imbecilla yttranden. Yttrandefriheten handlar inte om god smak eller etikett. Svåra avgränsningsproblem uppkommer vid försök att införa begränsningar i rätten till fri opinionsbildning. Risken för felsteg är uppenbar. Detta sagt: När nazister tillåts demonstrera utanför Stockholms synagoga på Raoul Wallenbergs torg är det ett uppenbart och oacceptabelt hån mot alla de offer som konstverket ska symbolisera. Och detta alldeles oavsett om tilltaget är förenligt med gällande lagstiftning eller ej. Här har, enligt min mening, omsorgen om fri opinionsbildning helt enkelt gått för långt. yttrandefriheten, som tillkommer alla, är inte en ursäkt för det civila samhället att inte ta avstånd och sakligt argumentera för varför antisemitism och rasism inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Tvärtom, yttrandefriheten kan ses inte bara som en rättighet, utan likväl som en skyldighet att utnyttjas till försvar för de demokratiska rättigheterna. Ett sätt att markera är att inte låta rasister och nazister delta på Bokmässan eller i det officiella programmet i Almedalen. Privata arrangörer måste i sådana sammanhang få tillåtas handla efter sitt goda omdöme med påföljd att dessa figurer kastas ut. De bör inte tillåtas att ideologiskt profitera på det anständiga samhällets eftergivenhet och, stundom, brist på handlingskraft. Ett annat närliggande men mer problematiskt alterAdvokaten Nr 4 • 2017 nativ är att inte låta litteratur av visst slag ingå i bibliotekens utbud. Det finns goda argument för och emot den ståndpunkten. Under historiens gång har tusentals böcker förbjudits. Dessa inkluderar högst fromma sagor och berättelser som Saint-Exupérys Den lille prinsen, som var otillåten i Argentina, Alice i Underlandet av Lewis Carroll som förbjöds i Kina samt Norman Mailers De nakna och de döda, som ansågs stötande i Kanada. Detta åskådliggör gränsdragningens problematik. Det kan inte vara någon självklarhet att nazister och annat odemokratiskt slödder ska få inbjudningar till privata sammankomster. Nazister och rasister förtjänar inte att bemötas med respekt bara för att man har registrerat sig som parti eller för att man bedriver en nyhetssajt. Det svenska sedan länge omhuldade ”neutrala” förhållningssättet kan enligt min mening gå för långt. Den har också ibland likställts med att inte ta ansvar. Det duger inte att under neutralitetens fana hävda att alla har samma yttrandefrihet i meningen att alltid få komma till tals, oavsett innehåll och i samma omfattning som andra. Kålsuparteorin bör förkastas. Att i handling inte ta avstånd från nazism är att relativisera de ohyggliga brott mot mänskligheten som nazismen har gjort sig skyldig till. Ett sådant förhållningssätt riskerar att leda till en normalisering av ett beteende som saknar en humanistisk värdegrund. det är viktigt att lagstiftaren sätter gränser och att myndigheter och domstolar tillämpar reglerna på ett rättssäkert, ändamålsenligt och likformigt sätt. Men, det är minst lika viktigt att det civila samhället: journalister, lärare, forskare och advokater, tar debatten närhelst den dyker upp. Också på jobbet eller på middagen med vänner och släkt. Och särskilt när situationen upplevs som jobbig. Det är viktigt att yttrandefriheten inte överlåts på de onda krafterna och att självcensuren får breda ut sig. Något som av lätt insedda skäl riskerar att bli fallet när hat och hot tar överhanden. Juridik och etik har många beröringspunkter. Den rättsliga normbildningen bygger till stor del på etiska överväganden och moraliska principer. Samtidigt leder inte alla moraliska och etiska principer till lagstiftning. Och ska så heller inte göra. Moraliska frågor ska som huvudregel inte lösas genom lagstiftning. De ska i stället avgöras av medborgarna om inte mycket starka skäl talar häremot. Men detta kräver att vi inte bekvämt gömmer oss bakom neutralitetens dimridåer, särskilt inte i tider när själva grundvalen för det demokratiska rättssamhället utsätts för stark press. Då måste vi advokater värna det fria ordet och använda det till att påtala när demokratiska rättigheter åsidosätts och människor diskrimineras. ”Yttrandefriheten, som tillkommer alla, är inte en ursäkt för det civila samhället att inte ta avstånd och sakligt argumentera för varför antisemitism och rasism inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.” Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 7