Advokaten 1
SAMFUNDET hindrat att dokumenten inom rimlig tid
hade kunnat stämmas av med åklagaren i det andra målet, in nan de visades för klienten. Innehållet i dokumenten och deras eventuella betydelse som bevisning i det pågående målet hade även kunnat diskuteras med klienten, utan att dessa handlingar omedelbart visades för denne. Det ankom därför i den förevarande situationen inte på Advokaten att på egen hand bedöma om ett uppvisande av de aktuella dokumenten var förenligt med de restriktioner som gällde för hans klient i det andra målet eller vilken betydelse de skulle kunna ha i den utredningen. Advokatens handlande, att då ändå dela de aktuella dokumenten med sin klient, måste därför anses vara ett restriktionsbrott. Mot Advokatens bestridande kan inte anses visat att han även förmedlat informationen på lappen till klienten. Nämnden konstaterar att ett strikt iakttagande av meddelade restriktioner utgör en förutsättning för att en advokat och dennes klient ska ha möjlighet att åtnjuta det för den häktade klienten så viktiga enrumsprivilegiet. Ett restriktionsbrott utgör av detta skäl i sig ett mycket allvarligt åsidosättande av god advokatsed. Frågan blir därför om Advokaten bör uteslutas ur Advokatsamfundet. Den påföljden förutsätter emellertid att omständigheterna därutöver kan anses vara synnerligen försvårande. Advokaten har uppgett vilka bevekelsegrunder han haft för sitt handlande. Utredningen ger inte stöd för att Advokatens avsikt har varit att försvåra utredningen i det andra målet, och det har inte heller framkommit att det funnits en konkret risk för att förmedlingen av uppgifterna försvårat brottsutredningen i det målet. Vid en samlad bedömning kan inte det mycket höga kravet för uteslutning, innebärande att omständigheterna ska vara synnerligen försvårande, anses vara uppfyllt. Särskilda skäl föreligger emellertid att ålägga Advokaten straffavgift. Nämnden tilldelar därför Advokaten varning enligt 8 kap. 7 § ADVOKATEN NR 2 • 2022 andra stycket rättegångsbalken och ålägger honom enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken att betala straffavgift till Advokatsamfundet med 25 000 (tjugofemtusen) kr. Mot Advokatens bestridande och lämnade förklaringar visar inte utredningen att han i övrigt har brutit mot god advokatsed. *** Ordföranden och två ledamöter var av skiljaktig mening enligt följande. Enligt vår bedömning har det inte förekommit något i ärendet som visar att den ifrågavarande plastmappen har innehållit något utöver det som Advokaten själv har uppgett. Och det har inte heller, enligt vår uppfattning, förekommit något som visar att Advokaten har vidtagit någon annan åtgärd med innehållet i mappen än vad han själv har vidgått. Denna bedömning påverkas inte av att Advokaten – vilket i och för sig framstår som anmärkningsvärt – först i sitt sista skriftliga yttrande till nämnden lämnat uppgift om att mappen, utöver vad han redovisat i sina tidigare yttranden, även har innehållit de tre kvitton och liknande som potentiellt skulle kunna ha haft betydelse som bevisning i den pågående rättegången. Vi vill också framhålla att de redogörelser som lämnats av rådmannen E m.fl. och som fogats till anmälan i ärendet, enligt vår bedömning inte berättigar till en slutsats av innebörd att mappen har innehållit något utöver vad Advokaten själv har uppgett eller att han har vidtagit någon annan åtgärd med innehållet än vad han själv har vidgått. Av ovanstående bedömning följer till en början att Advokaten överhuvudtaget inte har låtit klienten ta del av bankfullmakten och inte heller av de oöppnade kuverten från teleoperatören. När det härefter gäller blanketten för ansökan till JK, har det inte framkommit något som ger stöd för att blanketten, när klienten fick ta del av den i rättssalen och där undertecknade den samt återlämnade den till Advokaten, har innehållit något annat än vad som varit relevant för ansökan till JK, exempelvis i form av tillskrivna meddelanden, hälsningsfraser, instruktioner eller liknande. Vi anser att det med denna utgångspunkt har varit tillåtet för Advokaten, som hade klientens uppdrag att för dennes räkning ansöka om ersättning hos JK, att i rättssalen låta klienten ta del av blanketten utan att först inhämta tillstånd därtill av åklagaren i det andra mål där klienten var häktad med restriktioner för dennes ställningstagande till om blanketten, med det innehåll/utseende som vår bedömning utgår från, kunde stå i strid med de för klienten gällande restriktionerna. När det härefter gäller de tre kvitton eller liknande som skulle kunna ha haft betydelse som bevisning i det pågående målet, där klienten inte var häktad, har det, enligt vår bedömning, inte heller framkommit något som ger stöd för att någon av handlingarna, när klienten fick ta del av dessa i rättssalen har innehållit eller varit försedda med ditskrivna meddelanden, hälsningsfraser, instruktioner eller annat som inte funnits på handlingarna när de från början utställdes. Och på samma sätt som när det gäller ansökan till JK, anser vi, med sagda utgångspunkt, att det har varit tillåtet för Advokaten att i rättssalen låta klienten ta del av handlingarna och att diskutera dessa med klienten utan att inhämta tillstånd därtill från åklagaren i det mål där klienten var häktad med restriktioner. Med den bedömning vi gjort ovan, vill vi framhålla att vi anser att situationen i förevarande ärende ter sig väsentligt annorlunda än den situation som förelåg till bedömning i det ärende där Högsta domstolen fastställde nämndens uteslutningsbeslut (Högsta domstolens mål Ö 285421). De dokument/handlingar som var centrala i det ärendet utgjordes bl.a. av längre handskrivna brev som författats och skrivits av den med restriktioner häktade klientens flickvän. Risken för att den typen av dokument/handlingar skulle kunna innefatta olika former av dolda budskap till den häktade klienten som skulle kunna stå i strid med för denne gällande restriktioner måste enligt vår uppfattning betraktas som mycket väsentligt större än vad som med en rimlig bedömning kan anses vara fallet med sådana dokument/handlingar som Advokaten enligt vår bedömning låtit klienten ta del av utan föregående ställningstagande från åklagaren i det mål där Advokatens klient var häktad med restriktioner. Sammanfattningsvis anser vi – med utgångspunkt i vad vi funnit utrett i ärendet när det gäller innehållet i plastmappen och Advokatens åtgärder med detta – att Advokatens handlande inte har stått i strid med god advokatsed utan att hans handlande ryms inom den i och för sig mycket begränsade handlingsfrihet som i nu förevarande sammanhang trots allt föreligger för en advokat. Ett annat synsätt riskerar enligt vår uppfattning att göra den handlingsfrihet som trots allt finns och som måste finnas närmast illusorisk. När det gäller lappen med telefonnumret delar vi majoritetens bedömning att det mot Advokatens bestridande inte kan anses visat att han överhuvudtaget låtit klienten ta del av lappen eller informationen på denna. Vad slutligen gäller Advokatens agerande i själva disciplinärendet kan, enligt vår bedömning, det förhållandet att han – för övrigt helt på eget initiativ – först i sitt sista skriftliga yttrande till nämnden lämnat vad som bör ses som en kompletterande och slutlig redogörelse för de handlingar som ska ha funnits i plastmappen, inte innebära att han har åsidosatt sin sanningsplikt. Det kan i sammanhanget tilläggas att varken disciplinnämnden eller generalsekreteraren har anmodat Advokaten att förete några handlingar i ärendet (43 § 2 st. advokatsamfundets stadgar). Anmälan bör således enligt vår mening inte föranleda någon åtgärd mot Advokaten. ¶ 71