Advokaten 1
oberoende Samma politiska motsättningar var också
i hög grad närvarande inför inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt 1995. Partiernas företrädare diskuterade vid flera tillfällen hur inkorporeringen skulle ske. De sista diskussionerna rörde propositionstexten, ord för ord. Vid riksdagsbehandlingen uppstod likväl oenighet om formuleringen av en inskjuten sats. Upprördheten bestod i att satsen skulle kunna tyda på att regeringen ställt sig bakom vad Högsta domstolens ledamöter under remissomgången uttalat om att frioch rättighetskonventioner borde kunna tillmätas särskild vikt vid lagkonflikter, även om konventionen bara getts status av vanlig lag. Det är givet att att frågorna om ett fri och rättighetsskydd och om lagprövningens gränser hör ihop. Utrymmet för att pröva om en föreskrift i en författning står i strid med en grundlagsnorm vidgas förstås om grundlagen inte bara innehåller regler om hur lag stiftas utan också sätter gränser för vad som får föreskrivas i lag. DET ÄR MOT DEN BAKGRUNDEN kanske inte så märkligt att det är först alldeles nyss, genom 2010 års grundlagsreform, som man ansett sig kunna stryka uppenbarhetsrekvisitet i bestämmelserna om lagprövning. Samtidigt kan man tycka att när folkets valda företrädare väl bestämt sig för att dra upp bestämda gränser som riksdagen inte alls, eller endast på vissa grunder, får överskrida, kunde det förefalla rimligt att granskningen av om ett sådant överskridande har skett anförtros oberoende domstolar. Det kunde tyckas särskilt naturligt i ett system som vårt, där en sådan granskning inte – som inför en författningsdomstol – sker på ett abstrakt plan utan endast i ett konkret mål där en enskild parts intressen står på spel. När uppenbarhetsrekvisitet nu väl utmönstrades, valde man att i 11 kap. 14 § regeringsformen lägga till följande: ”Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.” Advokaten Nr 9 • 2013 Mats Melin Justitieråd (ordförande), Högsta förvaltningsdomstolen 43 ”Vårt land undgick i allt väsentligt de påfrestningar som drabbade det övriga Europa – men undgick också att lära av dess erfarenheter.” Det första ledet i detta tillagda andra stycke kan knappast förstås som annat än ett uttryck för en kvardröjande ängslan för hur domare kan tänkas använda lagprövningsrätten. Det är en obefogad oro. Även i länder med en annan syn på domstolarnas roll i allmänhet, och på behovet av normprövning i synnerhet, iakttar domstolarna en betydande återhållsamhet vid prövning av hur parlamentet utövat sin lagstiftningsmakt. Det kan förtjäna anmärkas att när statsråd denna höst ansett sig kunna anlägga synpunkter på domstolars rättstilllämpning har det ju på intet sätt rört frågor om grundläggande fri och rättigheter eller mål i vilka lagprövning utövats. SAMHÄLLELIGA INSTITUTIONER BÖR BYGGAS SÅ, att de kan fungera väl även om utvecklingen skulle gå i en riktning där sådana värden som rättsstatens principer och respekt för mänskliga rättigheter sätts i fråga. I det perspektivet är det angeläget att ytterligare steg tas för att säkerställa domstolarnas oberoende.