Möjligheter, utmaningar, metoder 1
Möjligheter, utmaningar, metoder The National Bla
ck Theatre of Sweden Intervju med Josette Bushell-Mingo The National Black Theatre of Sweden (NBTS) är ett teaterkompani som bildades 2018 på initiativ av skådespelaren och regissören Josette Bushell-Mingo. Josette är konstnärlig ledare för kompaniet och är även rektor på Royal Central School of Speech and Drama i London. Hon har tidigare varit konstnärlig ledare för Tyst teater, nu Riksteatern Crea, prefekt på Stockholms konstnärliga högskola, och är en av grundarna till kulturföreningen TRYCK, en medlemsförening bestående av kulturarbetare ur den afrikanska diasporan verksamma i Sverige. NBTS producerar afrikanska klassiker, ny dramatik och annan scenkonst, samt samtal och workshops. Just nu huserar de på Dramaten, tidigare var de på Stadsteatern Kulturhuset Vällingby. Varför startade ni NBTS? – Verksamheten startades för att ge en konstnärlig plattform för berättelser från den afrikanska kontinenten, för att ge en plattform för afrosvenska konstnärer, och för att bidra till mångfalden av scenkonst i Sverige och internationellt. Vi producerar eget, men är också en plattform för andra. Vi alla kan växa av en större mångfald av berättelser, vi förstår bättre vilka vi är och vilka vi vill vara. Det finns en missuppfattning om att ett visst fokus på teatern, betyder att andra inte kan delta. Det är en farlig tanke, för det stänger ute alla andra. Hade ni någon förebild när ni startade NBTS? – Många! Kulturföreningen TRYCK, Giron Sámi Teáhter, Riksteatern Crea, The National black Theatre i Harlem USA, från Storbritannien olika teatergrupper som New Earth Company med fokus på Sydasien, Tara Theatre i Indien och Storbritannien, The Bush Theatre new writing i London. Det finns många förebilder. Hur uppstod TRYCK? – Kulturföreningen TRYCK bildades efter den engelska förlagan PUSH, som uppstod som en reaktion på en fråga som jag fick när jag spelade i en uppsättning av Lejonkungen: ”Är lejonkungen svaret på svart teater?” Jag var chockad över frågan. Min utbildning omfattade allt från Shakespeare till fysisk teater i Italien. Många med mig blev upprörda och det bidrog till ett växande samtal om konst och svarthet. Det var då idén om ett event uppstod, som ledde till konstfestivalen PUSH på Young Vic i London – med syftet att möjliggöra för fler svarta skådespelare att spela på teaterscener i London. Det eventet var inspirationen för TRYCK i Sverige. Hur är situationen inom scenkonsten idag, när det gäller breddad rekrytering? – Det är svårt. Det handlar om casting, val av pjäser, attityder, utbildning och föreställningar om vad som är riktig teater. Det kan finnas en rädsla för vilken typ av repertoar man kan ha, och en inställning att andra tar upp svåra frågor om rasism men inte vi. Det handlar också om resurser, det finns för lite pengar för grupper att experimentera. Saker har gått framåt också och det finns verkligen de som banar väg, men de möter motstånd. När teaterkompanier behöver säga ”ok när vi åker på turné så måste vi ha koll på att det inte finns nazister i lokalen”. Det är samtal som äger rum. Men såklart, när jag är på NBTS och i andra organisationer och ser människorna – det finns glädje, agens, empowerment. Det är den andra sidan av det, jag får träffa och samarbeta med fantastiska människor, på Dramaten och på andra platser. 37/48 Foto: Cam Harle Photography