Folkbibliotek i glesbygd 1
Folkbibliotek i glesbygd är ändå det problematisk
a begreppet alla, inte minst i relation till ofta förekommande ensamarbete på bibliotekens olika enheter: ”Svårt att tillfredsställa alla. Folk måste hitta själva det de söker. Vi kan öka utbud, men inte rätt att ’ragga’, i så fall erbjuda” (VKI) ”Vi når inte alla, vi har inte allt. Under en period har vi haft en variant av meröppet med personal från integrationsenheten. Skolan kan ofta boka tid för besök utanför ordinarie öppettider. Då vi jobbar ensamma är detta bättre” (JHRA) ”Att behandla alla lika och ge samma service till alla har sina svårigheter dels på grund av språkproblem och att vissa låntagare inte själva vet vad de vill ha eller kan fråga efter. Vi försöker informera och visa våra olika medier men det är inte alltid så lätt att hitta nivån i deras kunskaper […] och vad efterfrågar ickebesökarna? Hur får vi reda på det? Fysisk tillgänglighet är problematiskt i sig. På så få anställda blir öppettiderna inte så generösa” (NBÄL) Det finns en tydlig medvetenhet om utmaningarna, men också flera exempel på ambitioner och lösningar som bidrar till att få bukt med de mest pressande tillgänglighetsproblemen. ”[Det finns] inte färdiga lösningar eller klara metoder. Vi måste bli modiga nog att släppa på vår kompetens och i vissa fall vår bekvämlighet. Vi behöver gå ut till mottagarna oavsett om det är skola, minoriteter, landsbygdsboende äldre, föräldrar och samtala, undersöka deras behov. Också med program vill jag att vi tänker nytt. Vi bör se program med nya ögon och se biblioteket som en arena för demokrati och delaktighet. Vi måste också släppa in andra aktörer som själva får bestämma agendan, släppa på kontrollen.” (VNHÄ) ”Digital tillgänglighet skulle kunna förbättras med till exempel beställningar online från skolor och mer medvetenhet från låntagare om att vi faktiskt har en hemsida där de kan söka och göra omlån. Men hur öka den kunskapen?” (VNÅN) Flera pekar på kampen för att hålla en jämn service i hela kommunen, till exempel i relationen mellan huvudortens bibliotek och mindre filialer: ”Svårt att hålla liv i filialerna samtidigt som vi ska hålla huvudbiblioteket bemannat och levande. Vi brottas hela tiden med hur vi ska hålla ett aktuellt bestånd för relativt få besökare på filialbiblioteken” (VKI) ”Service på filial är begränsad, till exempel finns inte alltid mötesrum. I gengäld får besökarna personliga tips, behöver kanske inte betala avgifter då filialen saknar kassahantering. Det lilla biblioteket ’skräddarsys’ för sina besökare mer än de stora allmänna. Programverksamhet kan vara en utmaning på grund av pengabrist eller platsbrist. Pengar läggs hellre på program för många. Vi försöker hitta program i det lilla formatet, med lokal anknytning, små utställningar och liknande” (NVHV) Ett sätt att öka tillgängligheten i de minsta kommunerna och på de minsta enheterna är meröppet, som många informanter lyfter fram som intressant att satsa på. Flera har sökt och erhållit Stärkta bibliotekmedel för att då helt nyligen införa meröppet och de initiala erfarenheterna är entydigt positiva. Särskilt uppskattat är modellen med meröppet bland småbarnsfamiljer och studenter, men också föreningar av olika slag som kan använda bibliotekets lokal, ofta den enda offentliga i byn, för sina sammankomster på kvällstid. ”Vi har i dagsläget 38 personer anslutna till meröppet med avtal. De säger att det känns som att vara med i en exklusiv klubb” (NBJO) 32/68