Folkbibliotek i glesbygd 1
Folkbibliotek i glesbygd utveckling av till exemp
el Digidelsamverkan som kan vara ett stöd i den digitala hjälpverksamhet glesbygdsbiblioteken ofta tar när det offentliga samhället lägger ner, när de fungerar som ”samhällets sista utpost”. Det gäller också fortsatt digital kompetensutveckling, liksom tillgängliggörandet av eböcker och ljudböcker, där ett nytt och enklare system behöver utarbetas på nationell nivå i dialog med regioner och kommuner. Tätt sammanvävd med vikten av närhet är det påtagliga sätt som många av studiens deltagare formulerar verksamheternas olika delar i sociala termer. Läsfrämjandearbetet ses som ett sätt att finna en gemensam social grund med läsningen som gemensam nämnare för kommunens invånare. Detta visar sig i lässtimulerande åtgärder som att i samarbete med BVC förse nyblivna föräldrar med en gåvobok, eller att skapa förutsättningar för lokala nationella minoritetsgrupper att utveckla sitt språk genom att komma ut till skolorna och inte bara tala svenska, utan också meänkieli, finska och samiska med barnen. Det syns också i ansträngningarna att nå de vuxna, där exempelvis traditionella läsfrämjande aktiviteter som läskaféer och författarbesök nu också kompletteras med mer riktade insatser som tar utgångspunkt ifrån deltagarnas personliga och lokala erfarenheter i biblioterapeutiska eller filosofiska läsecirklar. Ett tredje sådant exempel är betydelsen av biblioteksbussarnas rundor i den yttersta glesbygden, men inte bara dit, utan också till skolor på orter där kommunerna väljer att inte inrätta skolbibliotek – här blir bussens lässtimulerande arbete också en social angelägenhet snarare kanske än en pedagogisk resurs i skolpolitisk bemärkelse. Ett bekymmer som lyfts fram av flera är, att det ofta är svårt att få fram resurser till att initiera och implementera sådana verksamheter på ett mer systematiskt sätt inom ordinarie budgetramar. När resurserna är så begränsade att det läsfrämjande arbetet inte hinns med framställs också bibliotekens verksamheter svåra att legitimera inför de kommunala beslutsfattarna – det riskerar att bli en ond cirkel. Situationen löses enligt informanterna bäst av regionala och nationella projektmedel med stor social verkan, alltifrån den omfattande samverkansmodellen Bibliotek Norrbotten och katalogsamarbetet mellan biblioteken i Värmland till stimulansmedel för utvecklande av biblioteksrummet i de allra minsta biblioteken i BlekingeKronoberg. Nationella satsningar som Stärkta bibliotek har också en tydlig positiv verkan på möjligheterna att göra lokalt anpassad verksamhetsutveckling, inte sällan i samverkan med regionala satsningar. Den diskussion som under de senaste åren fått utrymme inom arbetet med att ta fram en nationell biblioteksstrategi och som riktat in sig på problemen med det ”projektträsk” som ses som en hämsko för bibliotekens utveckling rimmar illa med de erfarenheter som formuleras av de som faktiskt arbetar i biblioteken. För glesbygdskommunernas bibliotek är nationella och regionala projektmedel istället en direkt förutsättning för både verksamhets och kompetensutveckling oavsett om det gäller medel för inköp av samisk litteratur, en ny biblioteksbuss, möjligheten att införa meröppet i en byfilial eller digital kompetensutveckling inom ramen för Digitalt först. Utan projektmedel skulle helt enkelt ingen verksamhetsutveckling vara möjligt på många platser, särskilt inte i de allra minsta kommunerna där resurserna nätt och jämnt räcker till att hålla öppet på enheterna ute i byarna. Den nationella biblioteksdiskussionen om projektformens värde kan ses som signifikativ för den känsla av bristande förståelse för verksamhetens värde som sipprar igenom på många sätt i de beskrivna erfarenheterna. Det som beskrivs är, även om det ser olika ut i olika kommuner, en svag lokalpolitisk vilja att utveckla biblioteken och där just bibliotekens plats i den kommunala organisationen kanske lyfts fram som den viktigaste faktorn när det gäller att få förutsättningar för att skapa tillräckliga medel för ett meningsfullt arbete. I kombination med det ointresse och bristande engagemang för glesbygdens bibliotek som ses också ifrån bibliotekssektorns centrala aktörer, framförallt Kungliga biblioteket, men också Svensk biblioteksförening, skapas en situation av sårbarhet. Denna sårbarhet hänger inte bara samman med små kommunala resurser som ska erövras i konkurrens med andra verksamheter, utan också med själva legitimitetsfrågan. Lagen föreskriver att det ska finnas ett bibliotek i kommunen och anger några prioritetsområden för verksamheten. Att inte vare sig innehåll eller omfattning på verksamheten anges kan här spela in. Att biblioteket ska finnas innebär inte att det samtidigt finns en medvetenhet om de lokala förutsättningarnas inverkan 49/68