Folkbibliotek i glesbygd 1
Folkbibliotek i glesbygd 1. Inledning och uppdrag
sbeskrivning Uppdraget att göra en översyn över folkbibliotekens verksamhet i glesbygdskommuner gavs till institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet efter ett anbudsförfarande sommaren 2018. Uppdraget är en del i Stärkta bibliotek, den satsning regeringen gör på Sveriges folkbibliotek under 2018–2020 och som genom incitaments och projektmedel syftar till att skapa långsiktiga, positiva utvecklingsmöjligheter för kommunala folkbibliotek runt om i landet. Som en del av denna satsning har Kulturrådet velat se en särskild översyn över villkoren för biblioteken i län och kommuner som domineras av glesbygdsmiljöer. Uppdraget går ut på, ”att undersöka folkbiblioteken i förhållande till utpekade verksamhetsområden och målgrupper i bibliotekslagen. Finns det delar av lagen som är svåra att leva upp till för folkbiblioteken i glesbygd och i så fall av vilka orsaker? Uppdraget innebär också att lyfta goda exempel och identifiera framgångsfaktorer för folkbibliotek i glesbygd”.1 Det är alltså ett uppdrag som går utöver att plocka fram grundfakta om till exempel mediecirkulation, beståndsutveckling, besöksantal och antalet anställda per invånare i biblioteken; sådana uppgifter finns redan tillgängliga i den nationella biblioteksstatistiken som på årlig basis samlas in och publiceras av Kungliga biblioteket. Statistiskt sett finns heller inget som lyfter fram glesbygdskommunernas biblioteksverksamheter som speciella. Det finns sådana som ligger mycket bra till i statistiken och sådana som uppvisar lägre nivåer på service och resurser än genomsnittet. Det är heller inte ett uppdrag som tar fasta på exempelvis de skillnader i kulturvanor, läsvanor eller föreningslivsengagemang som syns i jämförelser mellan stad och glesbygd i exempelvis SOMinstitutets årligen redovisade uppgifter. Det som istället efterfrågas är konkreta erfarenheter. Hur hanteras bibliotekslagens prioriteringar, hur skapas en likvärdig tillgång till både aktiviteter och medier, traditionella som digitala? Hur säkras den ibland subtila konflikten mellan kvalitet och allsidighet i medieinköpen i miljöer med små ekonomiska resurser, begränsad tillgång till wifi och stora avstånd mellan bibliotekens olika enheter? Hur påverkas biblioteken av olika placeringar i den kommunala organisationen? Hur synliggörs de nationella minoriteterna? Hur påverkas biblioteken av krav på olika typer av kompetens, nödvändiga för genomförandet av det offentliga uppdrag alla bibliotek har att genomföra? För att kunna ge en bild av de villkor som kan ge svar på frågor som dessa behöver de som arbetar i biblioteken själva komma till tals. De behöver berätta. Kärnan i genomförandet av den här kartläggningen är just lyssnandet och förmedlandet av det hörda. Resultatet blir en bild baserad på de utgångspunkter som anges i uppdragets beskrivning, men det blir också något mer. Det blir en historia full av nyanser, motsägelser och, i många avseenden, stor samsyn. I en sådan lyssnande roll blir det för mig som forskare ibland svårt att peka på konkreta ”framgångsfaktorer”, för vad är en framgångsfaktor? Är det en framgångsfaktor att arbeta med meröppet så att en schackförening får någonstans att vara på kvällarna när biblioteket inte har resurser för att hålla med personal? Är det en framgångsfaktor att ersätta filialer med biblioteksbussar? Är det en framgångsfaktor att ha ett gemensamt bestånd på regional nivå som hela tiden rör sig mellan kommunerna? Ja, i så fall finns det framgångsrecept att peka på, men de är sällan universella. Det som sticker ut när bibliotekarierna och biblioteksassistenterna berättar om sitt arbete är den lokala anpassningen. Strävan att uppfylla lagens intentioner finns där, medvetenheten om att vara det den nationella biblioteksstrategin beskriver som ”demokratins skattkammare” är tydlig. Sättet att förverkliga intentionerna på varierar däremot. I Strömsunds kommun kör bokbussen en sträcka motsvarande Östersund–Hamburg varje vecka, i Ånge satsar man på biblioterapi, i Jokkmokk finns ett nära samarbete med den samiska lokalbefolkningen, i Kalix vårdas meänkieli genom bibliotekets arbete och i Haparanda, alldeles intill, är hälften av låntagarna finsktalande. Det som förenar är de ofta snäva förutsättningarna, ekonomiskt och personalmässigt. Lokala förhållanden 5/68