Folkbibliotek i glesbygd 1
Folkbibliotek i glesbygd ”Det finns ett motstånd
mot att läsa digitalt” (JHRA) ”Vi marknadsför inte eböcker särskilt mycket för att appen inte funkar särskilt bra. Legimus däremot, men det är bara enstaka talbokslåntagare som vill ladda hem själva. De allra flesta vill låna skivor, vilket gör att vi bränner massor av skivor” (VNKR) ”Det räcker med det som finns, […] datorer, eböcker. Ungar vill ha spel, men nja, tycker sådär om det. Det kan visserligen finnas en avdelning för det, men det är inte nödvändigt” (VKI) Flera informanter trycker på att frågan om digital service blottlägger en av de mest synliga konflikterna mellan stad och glesbygd, där resurser, intresse och kunskap ser annorlunda ut: ”Det finns en motsättning mellan vanlig biblioteksverksamhet och den stora digitala satsningen, speciellt om pengarna går till robotverkstäder, dataspel och annat som inte är folkbildande. Att lära pensionärer använda Swish är en mer accepterad verksamhet. Det digitala gör att små bibliotek kan få ett större utbud av aktivitet, en viktig jämställdhetsfråga stadland” (VNSM) ”Stora områden är fortfarande utan tillstymmelse till mobiltäckning. De centrala parterna och det centrala KBperspektivet vet ingenting om villkoren i glesbygden. Ett stort demokratiskt problem” (JHSS) ”Marknadsföring av emedier är viktigt, speciellt i glesbygd långt från bibliotek. Vi bör kontrollera innehållet mer, till exempel gallra Elib:s medier, men det hinns inte med. Vi jobbar mycket med att synliggöra det digitala biblioteksrummet och mer och mer med digitala medier, men det är svårt att nå ut” (VNHÄ) Diskussionerna vittnar också om en entydig fördel för ljudböcker framför eböcker bland låntagarna. Eböckerna ses av många som en belastning när resurserna tryter. ”Vad som ökar? Ljudböckerna. Eböckerna rör sig inte mycket” (KBUP) ”Eböckerna är nog bra, men de är en kostnad” (TJH) ”Eböckerna står stilla. Ljudböckerna är det stora. Vi har mest CDutlåning, men användning av appen ökar långsamt, tror vi. Eresurserna ligger på regional nivå med bara lite insyn, men man får betala” (TV) I gruppdiskussionerna uppstår engagerade diskussioner om den digitala samhällsservice många av deltagarna upplever att biblioteket får ta hand om, utan att vare sig be om det eller ha några avsatta resurser för. I några av de deltagande kommunerna, som Torsby, Jokkmokk, Kramfors och Krokom finns Digidelcentran i olika former och där sådana finns syns kanske också ett större engagemang och en högre beredskap för de myndighetsuppgifter som de flesta informanter anser ligger utanför bibliotekariernas professionella mandat. ”Myndigheterna har släppt sitt ansvar utanför storstäderna. Både de och bankerna skickar sina kunder till oss. Det är ett mycket tydligt landsbygdsproblem. Det är jobbigt och svårt med till exempel insyn i personers privatekonomi på en liten ort” (VFI) Många kommuner ser detta problem också utanför biblioteken, men på flera platser upplever personalen i biblioteken trots allt att de inte är lämnade ensamma, utan del i ett kommunalt strategiskt arbete med att hantera myndigheternas och bankernas bristande ansvar. Ibland flyter också de 39/68