Folkbibliotek i glesbygd 1
Folkbibliotek i glesbygd grupperna, vilket gör at
t det är lättare att planera aktiviteter. Där samerna är mer aktiva själva och där det finns samråd med kommunerna, där finns det nog mer aktiviteter och mer böcker på biblioteken. För övrigt kan det vara lite mindre av allting, men även om intresse finns, så kanske det inte är så lätt att veta vilka böcker man ska köpa in. Det är inte lätt att köpa böcker på samiska” (SAMT) 5.2.2 Konflikter och våld Många av de problem som informanterna diskuterar handlar om relationen mellan strävan att ge en så komplett biblioteksservice som möjligt till en bred om än i många fall numerärt liten allmänhet, alla, samtidigt som resurser ska avsättas och bibehållas för att leva upp till de lagstadgade prioriteringar av grupper som nyanlända, de nationella minoriteterna och urfolket samer. Strävan att foga samman dessa båda mål leder då och då till konflikt. I diskussionerna visar det sig att rågångarna inte nödvändigtvis går mellan majoritetssamhället och minoritetsgrupperna, utan likaväl mellan generationer. Det finns också en annan typ av konflikt som ibland, men inte alltid, hänger samman med generationsfrågan; det som i den allmänna debatten ibland omnämns som våld och ”stök” på biblioteken. Inte heller glesbygdskommunernas biblioteksverksamheter är skonade: ”Droger är ett problem, både bruk och handel, alagare, mordhot och tillträdesförbud. Det är en osäkerhetsfaktor för både personal och besökare.” (VFI) ”Vi upplever att nu kommer alla och det är inte lätt. Konfliktytorna är stora och ibland smäller det. Vi har nu börjat diskutera att i och med att alla kommer känner sig vissa grupper mer utestängda eftersom det bibliotek som var ’deras’ var en mer skyddad mötesplats. Vi måste se till att återta biblioteksrummet för att alla återigen ska känna sig välkomna, en tyst avdelning, se över hur vi disponerar lokalerna” (VNSO) ”Vi har ett ungdomsgäng som ibland tar över biblioteket. Det påverkar schemaläggningen så att vi är flera ute i biblioteket när de kommer.” (VKI) Flera bibliotek berättar om hur de arbetar med polis och har väktare i biblioteket, ofta civilt klädda: ”han ställer också upp böcker, rör sig i rummet” (VSU). De flesta ger dock uttryck för en skepsis mot att gå för långt med ordningsregler, tillträdesförbud och närvarande väktare. Det tenderar att skapa fler problem än det löser. ”Invandrargängen” utgör idag inget problem, det är mycket mer påtagligt med en alltmer offentligt synlig psykisk ohälsa. En bred samsyn visar upp att biblioteket som rum har förändrats i takt med att arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialtjänster drar sig tillbaka från glesbygdskommunerna. Åtskilliga informanter betecknar biblioteken som en ”samhällets sista utpost”, den ”sista sociala instansen” på sina orter: ”Då bryts människor mot varandra” (TVN). Det blir en annan hotbild än den som utgörs av högljudda och dominanta killgäng som väntar på bussen eller stannar kvar i det integrerade folk och skolbiblioteket efter skoltid och ”beter sig som om det fortfarande är ett skolbibliotek. Det skrämmer en del” (KRUP). Ytterligare en lite speciell konfliktbild som många informanter vittnar om är när biblioteket väljer att prioritera barnen, vilket retar upp de som en informant kallar dem ”tidningsläsande gubbarna”, som härsknar till i en konflikt om ljudnivåer och bilder av vad biblioteket är (TV och TVN). Flera informanter tar också upp hur konfliktsituationen på biblioteket på olika sätt plockas upp av invandrarkritiska politiska företrädare och rörelser för att vinna politiska poänger. Några informanter lyfter också fram vardagsrasistiskt färgade konflikter, inte bara mot nyanlända och människor med utländsk bakgrund utan också mot till exempel samer: ”Det är ganska nytt, speciellt då om samer. Vi har ju samiska tidskrifter och då kan man komma in och säger högt att ’såna har man inte mycket till övers för’. Eller, ’jaha, nu är de här och firar nationaldag igen och tar plats igen’. Sådana små kommentarer hör vi ju regelbundet. Då är ju alltid frågan för oss som personal, ska man markera eller får det passera?” (JHKR) 35/68