Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
og publikum: litterær smak og litteraturformidlin
g blant bibliotekarer i norske folkebibliotek (2002) pekat på att bibliotekarier ofta söker hitta ett sådant tredje alternativ. Maj Klasson (1991) skiljer mellan marknadsmodellen, förmyndarmodellen och den participatoriska modellen eller samspelsmodellen. Annelie Lind gör i uppsatsen Skönlitteraturens budbärare (2010) en distinktion mellan ett efterfråganstyrt, folkbildande, och dialog- och samtalsinriktat förhållningssätt. Motsättningen mellan att ge vad som efterfrågas och bredda låntagarnas läsning låter sig överbryggas i samtalet mellan bibliotekarien och låntagaren, hävdar Lind. Nina Frid (2012) resonerar kring hur en sådan tredje, samtalsinriktad förmedlarroll innebär att förmedlaren ”möter läsaren utifrån läsarens perspektiv och behov, men använder sin kompetens och litteraturkännedom som en styrka”. Lustläsning eller fri läsning Enligt en rapport från Skolverket (2007) domineras skolans läs- och skrivundervisning av formell färdighetsträning. Detta trots att läroplanen och kursplanerna i svenska och svenska som andraspråk betonar att lärande ska ske i meningsfulla sammanhang, och att språkutveckling alltid är knuten till ett innehåll. Undervisning som bedrivs i enlighet med läroplanen har enligt rapporten visat sig förbättra elevers resultat på läsprov. Att det finns en risk med att begränsa läsning till en fråga om förbättrade provresultat har påtalats av den amerikanske gymnasieläraren Kelly Gallagher, som i en uppmärksammad bok med titeln Readicide: How Schools Are Killing Reading and What You Can Do About It (2009) hävdar att skolan genom sitt ensidiga fokus på testresultat ägnar sig åt ett systematiskt mord på läslusten. Som en konsekvens av detta ”mord” uppstår nya grupper av alliterata personer, det vill säga människor som visserligen kan läsa men som mycket sällan gör det. Läsfrämjande handlar delvis om att nå personer som kunde beskrivas som alliterata i Gallaghers mening, det vill säga läskunniga personer som sällan eller aldrig läser. Till de faktorer som bidrar till mordet på elevers läslust hör enligt Gallagher också att skolan ignorerar betydelsen av elevers fritidsläsning. Läsundervisningen i skolan ställs ofta i motsättning till lustläsning. Begreppet lustläsning (på engelska reading for pleasure eller pleasure reading) förekommer flitigt i läsfrämjandesammanhang, och har i forskningen flera ungefärliga motsvarigheter. Några besläktade begrepp är frivillig läsning (voluntary reading eller free voluntary reading); oberoende läsning (independent reading); fritidsläsning (leisure reading eller recreational reading) och lekfull läsning (ludic reading). I studien Lost in a book: the psychology of reading for pleasure (1988) använder Victor Nell begreppet ludic reading (från latinets ludo som betyder spela/leka) för att beteckna en njutningsfull läsning man engagerar sig i för dess egen skull. Läsforskaren Stephen Krashen (2004, 2011) använder begreppet Free Voluntary Reading (FVR) som beteckning på en extensiv läsning som sker frivilligt. Forskarna Christina Clark and Kate Rumbold (2006) har på uppdrag av den brittiska läsfrämjandeorganisationen National Literacy Trust skrivit en användbar forskningsöversikt över lustläsning (reading for pleasure). De definierar lustläsning 20