Läsande förebilder 1
Vem är läsande förebild på biblioteket Pamela Sch
ultz Nybacka är universitetslektor vid Södertörns högskola, där hon har grundat bibliotekarieprogrammet och verkar som programsamordnare. Utan biblioteken hade jag inte kunnat bli forskare. Liksom Bagir och Milia hittade jag till mitt första folkbibliotek redan som barn. När jag var åtta år bodde jag en tid i Stockholmsförorten Husby, ett av stadens miljonprogram. Jag fick snabbt nya vänner bland flickorna, men pojkarna i min nya klass retade mig, mest för att jag inte hejade på samma sportlag som de. Efter skolan slank jag in på folkbiblioteket som låg längs gångstråket på min hemväg, och satt där längst in vid fönstret och läste Astrid Lindgrens böcker i timtal. Tyvärr kan jag inte minnas något samtal eller annan interaktion med bibliotekarierna. De höll på med sitt. Det är oklart om de lade märke till mig. I dag passerar jag som vit och svensk, fast som barn med bruna ögon och mörkt hår fick jag ständigt höra att jag var annorlunda, osvensk. Ibland möttes jag av nyfikenhet. Men jag mötte också mycket främlingsfientlighet. Det kunde vara pikar från bekanta eller folk som ropade fula ord ute på stan. Min far var en excentrisk bibliotekarie och hade mörka färger. Under 1980-talet blev han attackerad ute på stan av en rasist med ett vasst tillhygge. Huggen träffade i magen flera gånger och pappa hade enorm tur som överlevde. Ändå tänker jag att det blivit ännu tuffare att leva i utanförskap och mellanförskap i dag. Klyftorna i samhället har åter ökat. Kanalerna och plattformarna för hat och hot har mångfaldigats. Biblioteken och bibliotekarierna är tyvärr inte förskonade från rasism inom professionen, i mötet med omvärlden eller på fritiden. 75 Foto: Anna Hartvig