Läsande förebilder 1
Augustin Erba Det var först när jag fick en egen
bokhylla som skönlitteratur började inta vårt hem. Naturligtvis gick det alldeles för långsamt. Det fanns inte pengar att köpa böcker, sa min mamma, inte ens begagnade böcker att vi hade råd med. Och så tog hon mig till biblioteket i Fisksätra. Jag fick ett lånekort och jag minns fortfarande hur jag tittade mig omkring i det mirakel som är ett bibliotek. Fler böcker än en människa hinner läsa i sin livstid. Mer musik än någon hinner lyssna på. Jag satte mig ner i en soffa, fick ett par hörlurar i svart plast och orange skumgummi och började lyssna på en ljudbok med Spöket på Canterville. Jag lyssnade på första halvan, sedan måste skivan vändas. Det ingick i bibliotekariernas uppgift att starta och vända på skivorna. ”Jag minns fortfarande hur jag tittade mig omkring i det mirakel som är ett bibliotek” Jag tillbringade mycket tid i biblioteket när jag växte upp. Bar med mig lånekortet överallt, så att jag inte skulle riskera att få lust att gå till biblioteket, hitta en bok och sedan inte kunna låna hem den. Att gå bland böckerna och botanisera, läsa några sidor här och några sidor där, det var som plockgodis. Fisksätra är i våra dagar en eftersatt förort och det var den även när jag bodde där för 40 år sedan. Människor som har svårt att få vardagen att fungera, och som saknar socialt skyddsnät, finns i Fisksätra och det gör biblioteket ännu mer centralt. Precis som på 1970-talet. Biblioteket låg mitt i centrum, och de som hängde kring centrum, de som drack eller knarkade sig igenom dagarna, de strövade då och då högljutt in på litteraturens område. Det var sällan de letade efter någonstans att sitta, eftersom det på den tiden ännu inte hade satts i system att försvåra för människor att vistas i det offentliga rummet. De var ofta aggressiva och påstridiga och behövde låna pengar eller bara tala om för oss som satt på biblioteket hur världen såg ut. 6