Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
bygger broar (Bücher schlagen Brücken), initierat
av organisationen Stiftung Lesen. Högläsning som ett sätt att överbrygga generationsklyftor med andra ord. Sagostunder på bibliotek Sagostunder hör till de verksamheter som pågått länge på bibliotekens barnavdelningar. I Projekt Sagostunden (Regionbibliotek Stockholm) kartlades sagostundsverksamheten i Stockholms län genom en enkät- och en observationsstudie. Man lät också pröva Kungliga bibliotekets kvalitetsmodell på sagostunden. Resultatet finns redovisat i rapporten Leonards plåster (Borrman & Hedemark 2015). Av rapporten framgår att nästan alla kommuner i Stockholms län erbjuder sagostund. Sagostunden äger oftast rum på ett bibliotek, lika fördelat mellan huvudbibliotek och filialer. Uppsökande former förekommer, men hör inte till vanligheterna; två kommuner uppger exempelvis att de erbjuder sagostunder på Öppna förskolan. Den vanligaste formen av sagostund innebär en kombination av högläsning ur en bok, med berättande och sång. Vanligtvis håller någon av bibliotekets ordinarie anställda i verksamheten. Sagostunder på andra språk än svenska förekommer, men är mindre vanligt. Sagostunder för barn på biblioteken sker ofta med hjälp av attribut och hjälpmedel såsom dockor, flanellograftavlor, blädderblock och griffeltavlor. För en inspirationsbok om hur exempelvis dockor och dockteater kan användas läsfrämjande, se exempelvis boken Leading kids to books through puppets (Bauer 1997). Även ljud, ljus och dofter kan användas som illustration och för att väcka associationer. Rim, ramsor och sånger är också vanligt förekommande vid sagostunder på bibliotek. I projektet Läskonster, som genomfördes 2007–2009 i samarbete mellan Länsbiblioteken i Mellansverige, arbetade man särskilt för att levandegöra litteraturen med hjälp av flera konstformer så som bildkonst, teater och musik. I samband med sagostunder användes bland annat handdockor, nallar och andra figurer som rekvisita, och man dramatiserade även sagostunden genom att klä ut sig. I samarbete med en dramapedagog arbetade man med att dramatisera sagor, där barnen inte bara agerade publik utan också deltog i pjäsen. Efter uppsättningen fick barnen med sig berättelsen hem i form av en bok (Hedenström m.fl. 2010). I en uppföljande studie av projektet Läskonster framgår att projektet framför allt medfört att bibliotekspersonalen samverkar med fler aktörer än tidigare (Danielsson 2011). Så har till exempel ett samarbete upprättats mellan ett bibliotek och ett kulturcentrum, som erbjuder skolelever bild, drama och musik. Tillsammans med en bildpedagog, en dramapedagog och en musikpedagog arbetade ett av biblioteken exempelvis med att dramatisera en bilderbok för sexåringar och att genomföra dramatiserade sagostunder på temat spökhistorier, allt i enlighet med projektets övergripande syfte att föra in fler konstformer i det läsfrämjande arbetet. Godnattsagor inifrån Ett högläsningsprojekt av lite annorlunda karaktär är projektet Godnattsagor inifrån, ett samarbetsprojekt mellan bibliotek och kriminalvård med syftet att ge föräldrar som sitter i fängelse möjlighet att tala in godnattsagor på cd till sina 45